På st.nu sparas viss data i cookies för att ge dig en bättre upplevelse. Genom att använda våra tjänster godkänner du detta.
⇒ Om cookies och personuppgifter
Annons

Captain Amerika – min nya favorit

+
Läs senare

Jag tenderar att skriva en hel del här om superhjältefilmer titt som tätt, delvis för deras fortsatta kommersiella framgång, men främst för att jag själv är en så obotlig nörd.Men när det kommer till Captain America, en av de kanske allra största amerikanska seriehjältarna har mitt intresse alltid varit obefintligt. Åtminstone fram tills nu.

Nej, i likhet med de allra flesta i det här landet misstänker jag att den gode kaptenens karaktär, som den krigstidsskapelse han är, varit just lite för utpräglat och uttalat amerikanskt patriotisk för att vi ska kunna relatera till den.

Där en hjälte så som Superman, som visserligen är minst lika amerikansk, kunnat försvenskas till Stålmannen hos oss och blivit en symbol för något universalt och universellt i hjälteväg har Captain America givetvis alltid varit ett förkroppsligande av de specifikt amerikanska idealen. Han skapades som en amerikansk hjälte som kunde slåss mot Hitler och axelmakterna. Men då jag för några veckor sedan fick se trailern för den kommande Captain America-filmatiseringen som har USA-premiär om bara några dagar kunde jag inte få ur mig mer än ett Gah!. Jag tappade hakan över hur den fick mig att bli mer intresserad av Captain America på två minuter än ett seriebibliotek fått mig under en hel livstid.

Dumglatt ler jag till och noterar hur så mycket känns så rätt. Den knivskarpa, dregelvärdiga 40-talsestetiken, komplett med en charmigt klumpig, tidsenlig hjältedräkt. Den hjärtvärmande skildringen av den unge soldaten Steve Rogers förvandling från sjukdomshärjad, hånad vekling till muskulös supersoldat. Det sympatiska valet att låta kaptenens kärleksintresse Peggy Carter vara en fulltränad och iskall brittisk motståndskvinna som förmodligen hellre drar fram ett maskingevär mot den annalkande fienden än blir räddad av någon.

Och när Hugo Weaving, klockrent rollbesatt som den genuint skrämmande superskurken Red Skull fladdrar förbi tillsammans med en steampunkig armé av de ondaste och obehagligaste nazisterna som synts på film sedan Jakten på den Försvunna Skatten börjar jag undra om inte Captain America har hittat en plats i mitt hjärta ändå. Och även om så inte skulle vara fallet är det ändå bland det mest lovande i superhjältefilm-väg jag sett på mycket länge.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons