Main logo
Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies och personuppgifter
Annons

Cowboyen i strass är tillbaka

+
Läs senare
/

När jag var liten hade jag ett inspelat videoband med en dokumentär om the Bee Gees. Det var en typiskt amerikansk "rockumentary" med intervjuer, livesnuttar med gästartister och – i det här fallet, ganska passande – vandringar till musik i solnedgångar.
Jag var väl kanske ungefär 11 år eller så och såg programmet om och om igen tillsammans med min kompis. Jag kunde inte få nog. Till slut var videobandet så utslitet att det knappt gick att titta på grund av den dåliga bildkvaliteten, men det gjorde mig ingenting. Jag fortsatte. Jag var en inbiten Bee Gees-fan. Tyvärr försvann det där bandet spårlöst någon gång i en städattack eller flytt och jag kan fortfarande sörja förlusten.
En av de sånger som bröderna Gibb framförde live var All I have to do is dream tillsammans med Glen Campbell, countryeleganten. Det var mitt första möte med honom och jag gillade det verkligen, men tappade liksom bort honom på vägen efter det där. Knappt tjugo år senare upptäckte jag honom på riktigt. Hans underbara låt Wichita lineman spelades på en indieklubb i Stockholm. Jag föll pladask. Stråkar och en smäktande sammetslen röst. Det var bara att bege sig till närmsta skivbörs och rota i backarna.
Nuförtiden är det bara att gå ut på nätet och för nybörjaren kan jag varmt rekommendera samlingen Rhinestone Cowboy – The Best of Glen Campbell. Där finns alla de fina låtarna med hans lena ljusa stämma och hans säkra, ekvilibristiska gitarrspel. Där hittar man också hans bedårande versioner av låtskrivaren Jimmy Webbs sånger.
För ungefär en månad sen fyllde Glen Campbell 72 år. Nu läser jag på tidningen Sonics hemsida att han kommer med en comebackplatta till hösten. Han gör som Johnny Cash och söker erkännande hos de yngre generationerna. Gör covers på nyare artisters låtar. Foo Fighters, U2, The Replacements och Travis med flera.
Cash gjorde det fantastiskt på sitt sätt; jag glömmer aldrig hans version av Nine Inch Nails-låten Hurt. Campbell kommer definitivt inte att vara sämre, men annorlunda. När jag lyssnar på smakprov på hans hemsida blir jag alldeles lycklig av att höra den där rösten igen. Den har förändrats förvånansvärt lite genom åren. Han hade sin glansperiod på sextio- och sjuttiotalet men år 2008 låter han fortfarande vital, uttrycksfull och fräsch.
Tydligen premiärspelade han låtarna från den kommande skivan på Stagecoach-festivalen i Kalifornien förra veckan, men själva cd:n släpps inte förrän i augusti. Plattan kommer att heta Meet Glen Campbell. Även det kanske som en uppmaning till de yngre.
Möt Glen Campbell, i nutida form eller den från sextio- och sjuttiotalet! Han är trots allt en legend inom den glittrigare varianten av countrypop. Man får inte beteckningen rhinestone cowboy utan anledning.
Annons
Annons
Annons