Main logo
Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies och personuppgifter
Annons

Demohörnan

+
Läs senare

Fem artister och band med det enda gemensamt att de kommer från Medelpad och gör musik som de har spelat in på demoskivor.
På fem demos avlöyssnas allt från amerikansk root-rock, tradionell svensk pop till hårdrock. Varsågoda, höstens första demohörna är här!

Hägga
Bojsenburg
heggapegga@spray.se
Betyg: 5

Det är ganska många som försöker sig på att göra skivor som Bojsenburg.
Få lyckas.
Leif Karate-avhoppade Mikael Häggkvist har gjort en platta inspelad i sovrummet och replokalen. En skiva med själ, omöjlig att köpa i dyra skinnsoffestudios med separat tv-spelsrum och tre meter breda mixrar.
Bojsenburg låter skev och trevande. Självsäker, men fullständigt utelämnande. Med sin bräckliga röst och den 1930-talsträiga akustiska gitarren som främsta hörnstenar bygger Hägga upp ett skruvat landskap. Ett jordigt, nästan ljust brunsandigt, förvridet bluestrippande. Som Tom Waits, fast ljusare och mer lekfullt. Allt med ett skönt komp av tamburin, handklapp och percussion som låter som något som funnits i närheten. Kanske ett risigt ägg. Eller en nån risfylld glasflaska.
Sammantaget blir det sex låtar som hänger sig kvar. Förankrade i den amerikanska root-musiken men med ett helt eget uttryck.
Personligt. Originellt. Oförskämt begåvat.
Men också så genuint skört att en enda profithungrig intressent förmodligen skulle döda hela grejen.


Linda Andersson & Maj Band
landersson80@hotmail.com
Betyg: 2

I kölvattnet av Lasse Winnerbäcks enorma genombrott kommer lärjungarna. Precis som lill-Lundell själv en gång började.
Utflyttade Sundsvallssångerskan Linda Andersson är en av de nya. På sätt och vis. För bland de mest uppenbara trallsvenska rimmen urskiljer sig också en rad andra influenser. Lite torr Lisa Ekdahlpoesi. Några Hellströmkörer.
Resultatet är en kompetent, välsjungen och småtrevlig demo som skulle må bra av att ta ut svängarna mer, både musikaliskt och i texthäftet. Det låter stadigt men alltför tillrättalagt.
Linda Andersson måste skruva till popidéerna ytterligare och skippa den lätt frikyrkliga tonen. Åtminstone om det här ska bli riktigt intressant.


Elevendays
2005
www.elevendays.tk

Betyg: 4
Bitarna börjar falla på plats för de duktiga medlemmarna i Elevendays. Bandet har släppt det svårbegripliga namnet 11 is Eleven, det mesta av coverlustan och en låtstark demo.
Det som i grunden låter klassisk amerikansk emo har taggats till ordentligt. Mycket för Thomas Björlings aggressiva röstresurser. En hel del på grund av Simon Olaussons bitvis genialt vridna metalriff. Och så klart, tack vare bandets punkådra.
Men. Skulle vara kul att höra materialet inspelat i en bättre studio. Demon låter lite för billig, cymbalstickig och basfattig. Det fungerar möjligen i andra genrer, men inte den dynamiska rock Elevendays rör sig i.
Låtarna räddar betyget.

Neverfade
Vision-Heir
www.neverfade.tk

betyg: 3
Neverfade verkar vilja mycket. På första demon har bandet klämt in nästan 40 minuter musik fördelade på tio spår. Och även om några av dem är alternativa versioner på samma låtar är det så klart matigt, nästan mastigt. För att vara en demo.
Tyvärr avslöjar produktiviteten också Neverfades svagheter. Klassiska demobandssymptom som nasal produktion, för långa låtar och för spretigt material drar ner helhetsintrycket. Trots att ambitionsnivån imponerar.
För det unga Ångebandet har tveklöst talang. Och ett avlägset släktskap med granngrungarna Takida. Men det är när Neverfade skippar den hårda rocken och i stället satsar sluglugnt som i A game called life och Heart with a wound som bandet visar styrka.
Då går musiken omedelbart från lokalt ordinär till originellt sårbar. Ett perfekt tonläge för duktige sångaren Calle Mikaelsson, och som jag gärna hör mer av i framtiden.


New Art
Carry less

betyg: 2
New Art i inspelad form låter betydligt stabilare jämfört med förra veckans liveuppvisning. Både självsäkrare och mer inspirerade. På skiva fungerar också all sång bättre och de enkla gitarrlösningarna vågar ta mer plats.
Samtidigt skulle New Art tjäna stort på att göra några förändringar i sitt lite pubertala rockkoncept. Som att komprimera låtarna och låta sångerskan Emma-Lina Gustafsson ta mer plats. Framför allt borde New Art jobba mer med snygga stämmor än med växelsång och unisona melodier.

(Alla där ute som sitter på nyinspelade demos, glöm inte att skicka in dem till ST-Nöje, 851 72 Sundsvall, så lyssnar vi och recenserar)
Annons
Annons
Annons