Main logo
Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies och personuppgifter
Annons

Dikt + verklighet = sant!

+
Läs senare

Biografi eller roman? Verklighet eller fiktion? Det är inte alltid lätt att skilja mellan sanning och diktad lögn i höstens bokflod.


Året är 1961 och regissören Ingmar Bergman har precis börjat jobba med filmen "Nattvardsgästerna", om en präst som har förlorat sin kristna tro. Det är en viktig film för Bergman som på det här lite omständliga sättet hoppas kunna förklara för sin pappa varför han inte kunde följa i dennes fotspår och bli präst. Men fadern vill inte ens läsa manuset, filmteamet är motspänstigt och Bergman börjar tro att det här ska bli hans långtråkigaste film.

Så börjar Alexander Ahndorils nya roman "Regissören". Det är en bok som perfekt passar in i höstens tydligaste boktrend där gränsen mellan verklighet och fiktion alltmer suddas ut.

Alexander Ahndoril är inte alls först med att skriva en bok i romanform om en verklig person. Björn Ranelid gjorde det 1993 i "Mitt namn skall vara Stig Dagerman", där en av svensk litteraturs mest omhuldade gestalter fick spela huvudrollen. Carina Rydberg förvandlade sitt eget liv och sin omgivning till något slags fiktion i "Den högsta kasten" 1997. Men Ahndoril går på sätt och vis steget längre. Hans bok handlar om en av Sveriges mest kända nu levande personer men utger sig ändå för att vara en roman, en diktad berättelse.

I samma gränsland vistas Lars Ardelius som i höst ger ut samlingsvolymen "I vitögat", en knippe noveller som har fått tillägget "biografiska". Här lever han sig in i döda författarkollegors öden, går in i Hjalmar Bergmans psyke och berättar vad han tänkte när han drabbades av akut skrivkramp, återger Leo Tolstojs sista tankar och skildrar systrarna Brontës familjeliv, som om han funnits på plats vid deras matbord.

En känsla av semiverklighet infinner sig också i Karl Johan Nilssons bok "Mörkrets hastighet". Den handlar om den tyske officeren Kurt Gerstein, som i verkligheten var chef för Institutet för hygien i Berlin under andra världskriget. Nilsson beskriver ur Gersteins eget perspektiv hur denne fruktlöst försöker berätta om Förintelsen för de allierade, men inte blir trodd.

Andra väljer helt sonika att skriva om sig själva. Men självbiografin är numera också granne med romanen. När Jacques Werup i den kommande boken "Levande tillsammans" skriver om sig själv är det ingen traditionell självbiografi utan en "spontant improviserad" berättelse och när Gunilla Linn Persson i höst ger ut en bok om sitt liv ger hon den titeln "Sagan om mig själv".

Just Gunilla Linn Persson orsakade en häftig debatt när hon 2001 gav ut boken "Livstecken", en roman där hon inte tvekade att lämna ut sig själv - och sina närmaste. I den nya boken berättar hon om ett liv präglat av psykisk sjukdom, men också av humor och kärlek.

Andra som har bestämt sig för att skildra sina egna liv är PC Jersild som ger ut sina "Medicinska memoarer", skådespelaren och regissören Lennart Hjulström som berättar om sig och sin karriär i "Slanten i vanten" och Hillevi Wahl som i "Kärleksbarnet" skriver om sin uppväxt med två missbrukande föräldrar.

Vad är sanning och vad är fiktion - och är det ens en intressant fråga i sammanhanget? Har inte litteraturen alltid varit en plats där det mesta är tillåtet? Kan Theodor Kallifatides tillåta sig att väva en helt ny berättelse kring en av den antika mytens mest omskrivna gestalter i "Herakles" och kan Jan Guillou hitta på ännu en ny story (den elfte i ordningen) där kommendörkapten Carl Hamilton går i clinch med terrorister och internationella storskurkar så kan väl Margareta Strömstedt skriva om sig själv, utan att behöva använda den konservativa självbiografiska formen?

Trotsigt har hon gett sin bok "Natten innan de hängde Ruth Ellis" undertiteln "En motmemoar". I förordet skriver Margareta Strömstedt: "De stora memoarerna ligger ständigt på salongsborden. De skarpa och skapande tankarna. De heroiska besluten. De omvälvande politiska skeendena. Allt det Intressanta. Viktiga. Betydelsefulla. Mina berättelser växer ur något annat."

En motmemoar, som sagt. Det tycks vara högsäsong hösten 2006 för just motmemoaren och den egensinniga biografin, den som också har ambitioner att förnya litteraturen. (PM)

---


HÖSTENS DEBUTANTER (I URVAL):

Jesper Hall: "Kärleken den röda"

Anna Shulze: "Brist"

Per Johansson: "Göteborg i päls"

Stephan Mendel-Enk: "Jerusalem Slim"

Jenny Jägerfeld: "Hål i huvudet"

Linda Olsson: "Nu vill jag sjunga dig milda sånger"

Göran Moldén: "Fågelskådaren"

Anna Hultenheim: "Ljusetmörkretljusetdag"

Moa-Lina Croall: "Sen tar vi Berlin"

---

VETERANER SOM LEVERERAR:

Inger Alfvén: "Mandelkärnan"

Stig Claesson: "God natt, Fröken Anna"

Claes Hylinger: "Hotell Erfarenheten"

Theodor Kallifatides: "Herakles"

Björn Ranelid: "Hjärtat som vapen"

Marianne Fredriksson: "Ondskans leende"

Mikael Niemi: "Mannen som dog som en lax"

Kjell Espmark: "Motvilliga historier"

Agneta Pleijel: "Drottningens chirurg"

Henning Mankell: "Italienska skor"

Christine Falkenland: "Trasdockan"

---

HÖSTENS ÅTERKOMSTER:

Carina Rydberg: "Den som vässar vargars tänder"

Sara Kadefors: "Fågelbovägen 32"

Unni Drougge: "Penetrering"

Jan Guillou: "Madame Terror"

---
Annons
Annons
Annons