Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Elwin för populär för sitt eget bästa?

/

Annons
Cissi Elwin blir ny vd för Svenska filminstitutet och alla i branschen är positiva, även om några är lite försiktigare än andra. Ett oväntat val, konstaterar de flesta. En bra chef sägs det, men utan erfarenheter
av filmbranschen. \"Spännande!\".

Om jag vore Cissi Elwin skulle jag blir väldigt nervös av detta mottagande. Det är som om alla bittra jävlar, missnöjda över att någon utan förankring till eller kunskap om branschen har seglat in på blott managementmeriter, bara väntar på hennes första felsteg. Och när det kommer, när Elwin gör något som retar upp filmetablissemanget, kommer hon att få uppleva mycket värre stormar än föregångaren Åse Kleveland någonsin drabbades av.
Kleveland blev väl på sin höjd parodierad på någon gala, annars har hon suttit ganska lugnt på posten. Men så hade hon också en bakgrund inom både kultur och politik. Elwin är journalist, vilket borde innebära mer rättframhet och mindre diplomati.

Å andra sidan verkar Cissi Elwin vara en sån där mirakelmänniska som kan genomföra vilka förändringar som helst och ända bli hyllad som en härlig ledare. Så behöver du sparka några hundra anställda, få dem att lämna sina jobb med ett leende på läpparna och samtidigt skapa god stämning bland de kvarvarande, kalla in Cissi Elwin.

De senaste veckorna har varit högintensiva på bio, då vår stad fått tagit del av ett bättre och mer omväxlande utbud än på väldigt länge. På dvd har det varit tvärtom, med långt mellan de intressanta titlarna. Några finns det dock. Som Cronenbergs i många fall överskattade men intressanta A history of violence.
De senaste veckornas utropstecken är emellertid The constant gardener, med Rachel Weisz i den Oscarsbelönade birollen som biståndsarbetaren Tessa. Weisz spelar Tessa med smittande energi. Stundtals ter hon sig en aning för idealistisk, men regissören Fernando Meirelles har en god anledning till att bara visa oss vissa delar av hennes person.

The constant gardener är både drabbande drama och inspirerad samhällskritik. Filmen är tydligt politisk i sin syn på hur de industrialiserade länderna utnyttjar Afrikas fattiga befolkning och berättelsen bär också på ett kärleksbudskap, större än känslorna mellan rollfigurerna.
Regissören Fernando Meirelles uppmärksammas ofta för sitt levande bildspråk och visst syns det även i denna John le Carré-filmatisering, men kameran är lugnare här än i hans förra film Guds stad (2002). Då
och då exploderar dock filmen i hårt klippta partier av miljöskildringar - från hjälparbetarnas vardag, från byar i Afrika och från en tågresa genom Europa.

Mer läsning

Annons