Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

En festival med melodier

Annons
I helgen gjorde jag som tre miljoner andra musikaliskt förlåtande svenskar, jag bänkade mig framför årets största musiktävling Melodifestivalen.
I rent studiesyfte såklart. Tro inget annat.
Och som Erik Haag så tonsäkert och insiktsfullt deklarerade för ett par veckor sen så handlar det om en festival med melodier. Landets bästa är det tänkt.
Lite förvånande då att konstatera att lördagens deltävling bjöd på en kavalkad av skamlösa låtstölder och smärtsamma melodilån. Först ut var NaNa med Wherever you go, en märklig hybrid av Walking on sunshine (vore ju underbart om Katrina and the new waves gjorde NaNa sällskap i \"andra chansen\") och Det börjar verka kärlek banne mig. Ibland bara som igenkännande vink till originalet, men bitvis förvirrande likt.
Snart dök Värmlands svar på Gessle Jimmy Jansson upp med en låt som lite oväntat återanvände Gärdestads klassiker Chapeau-Claque och Cadillac.
Tantfavoriten Martin Stenmarck var sist på banan. Och som han kunde förföra publiken. Så till den milda grad att alla röstsugna och småkåta husfruar helt ignorerade att låten redan finns. Bara att mixa Hit the road Jack och Irene Caras What a feeling så är saken biff. Men karln ser såklart förbaskat charmant ut.
Jamen det är ju schlagers säger ni.
De ska låta som de alltid gör, inga krusiduller.
Men vänta nu. Här tävlar de som bör vara vår musikaliska elitstyrka, landets spjutspets av entertainers, om det ärofyllda uppdraget att försvara vårt land i den graciösa finalen i Kiev. Med sig ska de ha ett snärtigt bidrag, landets bästa är det tänkt.
Är det inte då lite märkligt att ingen bryr sig nämnvärt om att festivalen med melodier radar upp gammal skåpmat, fast i ny skrud? Är det då inte rätt konstigt att det inte verkar bekymra någon, att det nästan är underförstått att det ska vara så?
För i nästa stund kan Håkan Hellström utmålas som låtskrivarnas Al Capone. En artist som bör sättas dit och straffas hårt för alla påstådda tjuv- och rackarfasoner. Ve och fasa. Så otroligt manisk i sitt melodi- och textroffande att någon har känt sig tvungen att starta upp en hemsida där alla övertramp ska offentliggöras. Jag hittar ingen sida där Bert Karlssons låtskrivarstab får sina referenser avslöjade in i minsta detalj?
Man kan såklart låta det bero och ta Melodifestivalen för vad den är. Det är schlagers. Underhållning, dill & gräslök och lite härlig gayglamour. Någon spökar ut sig läder eller påfågelskrud, en annan säger något olämpligt i direktsändning och en tredje är för naken i samma familjeprogram.
Lite skandaler, knarkdispyter och en förbannad Bert. Kanske precis den underhållning som vårat gråa janteparadis behöver. Fine.
Men kom då inte i nästa stund och gnäll på Håkan Hellström.
Annons
Annons