Main logo
Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies
Annons

Film: Läcker och häftig stilövning om ikonen Dylan

+
Läs senare
/
  • Cate Blanchett spelar Bob Dylans androgyna sida i Todd Haynes I'm not there.Foto: Scanbox

Filmstaden (Draken): I\'m Not There.
Regi: Todd Haynes I rollerna: Cate Blanchett, Ben Whiskaw, Christian Bale, Heath Ledger, Richard Gere med flera

Den politiskt inkorrekte cynikern i mig är övertygad om att I\'m Not There är en av årets mest självklara kritikerfilmer. För här har vi alltså en filmbiografi om en av världens största och mest respekterade rockikoner signerad en av de mest uppskrivna indieregissörerna. Följaktligen är det också klart som korvspad att kollegorna tävlar om vem som kan bidraga med de smartaste formuleringarna när berömmet ska gå i tryck.

Handlingen följer som brukligt i sådana här sammanhang huvudpersonen från de första stapplande stegen och vidare omkring tjugo år in i karriären. Men utöver detta har I\'m Not There inte mycket gemensamt med traditionella filmbiografialster som Walk The Line, Dreamgirls eller Ray för att nu ta några aktuella exempel.
Ingredienserna må vara ungefär de samma, men närmandet till figuren i centrum är minst sagt annorlunda. Sex olika skådespelare från en svart grabb i tioårsåldern till Cate Blanchett gestaltar \"Den store\".
Lägg därtill att Haynes ofta hoppar kronologiskt i händelseförloppet, ständigt skiftar mellan svart/vitt och färg, gillar att blanda vanliga spelfilmsscener med fejkade dokumentärinslag och dito intervjuer, så förstår var och en att I\'m Not There varken är ordinär eller allas kopp av te.

Lyckligtvis har regissören emellertid lyckats riktigt bra med sina föresatser. Åtminstone om syftet varit att göra en läcker och häftig stilövning som visar upp myterna om Dylan på ett egensinnigt vis.
Dessvärre berör inte I\'m Not There så mycket som man skulle önska, men det är inte i första hand Haynes fel. Eftersom sångaren aldrig varit mycket för att berätta om sitt privatliv har regissören tvingats fokusera på den professionella biten, och därför blir stämningen sällan så känsloladdad som man skulle kunna tro.

Vad som däremot Haynes får ta på sig skulden för är vissa andra brister. Någonstans på vägen har ambitionerna förväxlats och blivit till pretentioner, och därför har det färdiga resultatet i viss mån också blivit både överlastat och i längsta laget.
Den manusskrivande regissören har helt enkelt underlåtit att döda sina älsklingar. Därför riskerar samma infall och idéer som gör filmen till en upplevelse också tidvis att svälla och bli för mycket av det goda.
Annons
Annons
Annons