På st.nu sparas viss data i cookies för att ge dig en bättre upplevelse. Genom att använda våra tjänster godkänner du detta.
⇒ Om cookies och personuppgifter
Annons

Det som skrämmer allra mest...

+
Läs senare

Det här med allvarliga, relativt humorbefriade skräckfilmer med fokus på det övernaturliga är ingen lätt uppgift att skapa. Likaså att uppnå den trovärdighet som krävs för att kunna skrämmas.


Jag kan nog
räkna de filmer som fullt ut lyckats med detta, på ena handens fingrar. ”Paranomal Activity” (1,2 & 3) använder sig av samma skakiga handhållna kamera som först kom till användning i ”The Blair Witch Project”. Med viss framgång. Själva idén att skapa en typ av fejkdokumentär är ju egentligen helt strålande men ett nytt problem uppstår också, nämligen: Vad är det för jävla typ som hela tiden filmar, oavsett vad som händer?


Jag får vibbar
av en narcissistisk galning som får en egoboost av antalet gillningar på Facebook, till länken han planerar att lägga upp till filmen som han just nu gör. Han tänker minsann inte släppa kameran och hjälpa sina vänner som håller på att bli fullständigt förintade av ondskan.


De spökhistorier som
fungerar bäst, tycker jag, är de med en handling förlagd till förrförra sekelskiftet, eller max till åren runt andra världskriget. Gärna i brittisk herrgårdsmiljö. Gotiskt doftande. Ja, det är klyschigt och enligt mall A1. Men effektivt. Mary Shelleyskt liksom. ”The Others” (2001) av Alejandro Amenábar är ett lysande exempel som när jag såg första gången, kom på mig själv med att efter en halvtimme sitta med axlarna högt uppdragna i kramp av den täta ångestladdade stämningen. ”The Innocents” (1961) med Deborah Kerr i huvudrollen, efter romanen The Turn of the Screw av Henry James, är en klassiker varken mer eller mindre och ett skolboksexempel på hur en subtil spökhistoria ska berättas, utan alltför yviga gester. Det som lämnas åt fantasin är betydligt mera skräckinjagande än det som skrivs på näsan med traditionella ”hoppahögthärkommerettjätteläskigtskrikandespökfejs”.


Nu är två ganska välgenomtänkta spökhistorier på väg upp på biograferna. ”The Woman in Black”, med allas vår Harry Potter, Daniel Radcliffe i huvudrollen, som uppfyller de flesta av mina ovan nämnda kriterier, men som tyvärr inte vågar lita på atmosfären och det som sker just i utkanten av synfältet fullt ut. Men godkänd skrämselnivå.


”The Awakening” med bland annat Rebecca Hall och Imelda Staunton på en engelsk internatskola 1921 är stundtals nära den sugande suggestiva orosdånande atmosfär som till exempel ”The Others” och ”The Innocents” lyckas så fantastiskt med. Men bara nära.


Och det går ju inte att behandla spökfilmer utan att återigen slå fast att Stanley Kubricks tolkning av Stephen Kings, ”The Shining” (1980), är så enastående mästerligt genomförd så att det mesta i samma genre bleknar vid en jämförelse. När The Overlook Hotel tvingar fram Jack Torrances personliga demoner att dansa tillsammans med hotellets demoner, så är det svårt att värja sig mot fasan. Så rädd som jag blivit av den filmen kommer jag nog aldrig bli av någon annan.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons