Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Fullständig frihet i Oblivion

Annons
Efter en veckas intensivstudier för att ta igen missade studietillfällen har alla tentor, inlämningsuppgifter och rapporter slutligen skickats in. Återigen råder ett lugn över den ostädade lägenheten där böcker och nedkluddade papper slåss om golvutrymmet. Tvättkorgen är full, garderoben lika tom som kylskåpet och bänken dignar av disk. Ja, det har varit en tuff vecka.
Och tuffare lär det bli eftersom The Elder Scrolls: Oblivion släpptes i dagarna. Min ohängde broder har redan införskaffat sig ett exemplar och förmedlar ständigt olika intryck och upplevelser i spelet till mig. Något han nämnde fick mig att inse att alla jag känner som spelar RPGs har sina egenheter.
Min egenhet är att jag är magiker. Spelar jag ett spel där man kan välja nåt med magi, vióla! Där står jag snabbt viftandes med en stav och en spetsig hatt, glatt mumlandes besvärjelser.
Min flickvän har en grej med utseendet. Hon kan spendera en otrolig mängd tid med att bara sitta och byta frisyr eller ögonfärg på sin karaktär. Allt för att vara säker på att få den sötast möjliga kombinationen. Jag försökte få henne att spela odöd i World of Warcraft och det gick bra i någon timme. Sedan skapade hon en söt alv istället.
Min brors egenhet är att han egentligen inte bryr sig om utseendet. Istället pillar han med karaktärens egenskaper och attribut. I Oblivion så kan man välja olika raser, attribut och dessutom vilket stjärntecken man är född i. Beroende på vilka val man gör kan man tåla kyla lite bättre än andra, vara lite svagare men istället snabbare och så vidare.
Detta är vad min bror gör. I timmar. Jag, som alltid är magiker, är klar på två minuter och börjar spela. Jag mumlar nåt efter några timmar om hur kul spelet är, varpå han svarar att han faktiskt inte börjat. Häpnadsväckande!
Nåväl, Oblivion är allt som sagts om det och mer. Jag skrev ovan att det är ett RPG, alltså rollspel, men det är inte riktigt sant. Termen RPG har använts så löst och ofta om skräp vars linjära berättelse och innehåll fått vattenpass att skämmas. Karaktären som utvecklats under spelets gång har egentligen följt en noggrant fördefinierad bana.
Självfallet finns det undantag, men vi behöver en ny term för Oblivion, en ny genre. Möjligheterna i spelet är så många att man inte riktigt klarar av det. Om man kände sig fri i spelet Grand Theft Auto kommer man här löpa stor risk att bli spritt språngande galen. Allting i världen kan man egentligen plocka på sig, koka upp och använda till nånting.
Det är ungefär som verkligheten, men utan de direkta påföljderna såsom fängelse och böter för att strutta omkring med ett riktigt stort svärd. Som tur var har spelet ännu inget stöd för multiplayer, annars hade förmodligen jorden slutat snurra.
Nej, fasen, jag tror jag får ta tag i städningen nu. Eller så kan jag göra det imorgon istället och bara titta mig lite omkring i Oblivion. Bara en liten stund till.

Mer läsning

Annons