Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Jösses flickor - nu kommer döttrarna

Annons
Nära 100 000 såg »Jösses flickor» på Stockholms stadsteater på 70-talet. Nu är succépjäsen tillbaka - i kortare form och med en nyskriven fortsättning. I den har de tidiga kvinnokämparnas barnbarn huvudrollen.


Föreställningen »Jösses flickor - återkomsten» består alltså av två pjäser. Dramatikern Malin Axelsson och regissören Maria Löfgren har fått fria händer att bearbeta och stryka ner originalet till en akt. Fortsättningen med titeln »Stålflikkan» startar 1993 när Mari-Linn som låg i barnvagn i slutscenen av »Jösses flickor» just har tagit studenten.

- Det är ett komplicerat politiskt landskap Mari-Linn hamnar i. Hon möts av ett samhälle där den feministiska medvetenheten och kunskapen är väldigt stor. Samtidigt är motvinden mycket hårdare än på 70-talet med de exploderande medierna som pumpar ut dubbla budskap till unga tjejer, säger Malin Axelsson.

Margareta Garpe och Suzanne Osten berättade historien om en kvinnorörelse som startade med kampen för rösträtt, jämlikhet och rätten till arbete på 20-talet. Pjäsens huvudpersoner Asta, Bojjan och Harriet var fritänkarna som grundade föreningen »Jösses flickor». Efter att rösträtten var i hamn hände inte så mycket under kommande decennier förrän i början av 70-talet då kvinnokampen med Grupp 8 i spetsen blommade upp igen.

- Mycket av det Grupp 8 och den generationen kvinnor åstadkom har ju blivit bestående. De stred för de dagis som vi i min generation sedan fick gå på, säger Malin Axelsson.

Hon nämner pappaledigheten som ett resultat av 70-talsfeministernas kamp. De såg till att jämställdhetsfrågorna på allvar lyftes upp i politiken och i riksdagen.

- De har ju också fostrat en hel generation av vilda feminister. Min förhoppning är att »Jösses flickor - återkomsten» kan leda till en förnyad diskussion mellan moder- och dottergenerationerna.

Liksom Harriet och hennes medsystrar bildar Mari-Linn och hennes kompisar en aktionsgrupp. Den stora skillnaden är att man på den tiden talade om en feminism medan det på 90-talet har uppstått flera. Bland pjäsens aktivister finns queerfeminism, antirasistisk feminism och liberal feminism representerad.

- Det finns så många frågor att lyfta upp kring sexuell identitet, hudfärg och funktionsnedsättning. Hur ska man använda de här olika analyserna och använda dem tillsammans?

Det är frågor som aktionsgruppen i Malin Axelssons pjäs pratar om.

- Om man inte diskuterar de blinda fläckar man själv har så riskerar ju kvinnorörelsen i sig att bli förtryckande, säger hon.

»Jösses flickor» spelades som en kabaré och det är oftast musiken och låttexterna som lever kvar i minnet hos alla som såg pjäsen. Det finns tjejer födda på 90-talet som kan nynna »Befrielsen är nära». Den gången hade Gunnar Edander komponerat musiken, till »Stålflikkan» har Monica Dominique och Marit Bergman skrivit låtarna

- Monica, som har gjort de flesta låtarna, har verkligen läst min pjäs bra och skrivit från hjärtat. Det är ett annat sound, lite mer jazzigt och ibland litet mer sorgset men också väldigt showig.

Optimismen och övertygelsen om att det jämställda samhället låg runt hörnet, som kännetecknar »Jösses flickor» finns det inte så mycket kvar av i »Stålflikkan».

- Min pjäs tror stort, samtidigt som den förtvivlar. I min pjäs behöver man inte nödvändigtvis lyda uppmaningen: »Gråt inte, kämpa!» Man får både gråta och kämpa, och skratta förstås. Det finns mycket humor i den här föreställningen.

Nu tar Malin Axelsson en paus från flickor och feminism för att ägna sig åt män och maskulinitet. Hon skriver en pjäs med arbetsnamnet »Bodybuilder» som hon själv ska regissera på Teater Scenario i Stockholm med premiär i september.

- Jag vill visa på vad det förtryck, som vi lever i, också innebär för män. Varför gör inte männen uppror? är en fråga jag ställer mig. Min pjäs handlar om en man som bryter ihop, säger Malin Axelsson. (PM)


Margareta Garpe om »Jösses flickor»:

- »Jösses flickor» är att betrakta som en klassiker. Och klassiker ska ju alltid spelas, oavsett om de är skrivna av Ibsen, O'Neill eller Garpe-Osten, när de har ett tilltal till publiken, i den tiden, säger Margareta Garpe som tillsammans med Suzanne Osten skrev den ursprungliga »Jösses flickor».

De hade skrivit pjäserna »Tjejsnack», där den odödliga låten »Åh, åh, åh tjejer» ingår, och »Kärleksföreställningen», som handlade om porr och prostitution. »Jösses flickor» uppstod ur deras önskan att återerövra och skriva kvinnornas politiska historia.

- Vi ville också formulera målsättningar framåt: »När blir arbete en rättighet? När blir barnen allas angelägenhet? När får vi ekonomisk jämlikhet?» citerar Margareta Garpe från en av sångerna i pjäsen.

Ett tredje motiv var teaterpolitiskt: De ville sätta en mängd kvinnor i huvudroller på scenen.

- Teatern var ett oerhört mansprojekt när Suzanne och jag kom in här. Vi gjorde »Jösses flickor» på de få metrarna framför ridån. Där bakom stod Keve Hjelms hela Per Gynth-berg och väntade på nästa föreställning. Det säger något om maktförhållandena på teatern på den tiden.

Att »Jösses flickor» sjöd av optimism i jämförelse med uppföljaren »Stålflikkan» håller Margareta Garpe bara delvis med om.

- Det var en optimism med självironi. Det fanns ett mollackord i »Jösses flickor» som var osedvanligt i den tidens teater, som präglades av Fria Pro och Nationalteatern. De styrdes av män, säger hon.

Margareta Garpe betraktar sig själv som en pessimist med starkt optimistiska drag. Hon kan alltid hitta ljuspunkter.

- Det finns en medvetenhet i dag som var otänkbar på den tiden. ibland ironiserar man över att till exempel Göran Persson kallar sig feminist. Men att vår statsminister faktiskt kan stava till ordet får man ändå se som en landvinning, säger Margareta Garpe. (PM)

---

»Jösses flickor - återkomsten» - av Margareta Garpe, Suzanne Osten och Malin Axelsson.

Bearbetning av »Jösses flickor»: Malin Axelsson

Fortsättningen »Stålflikkan»: Malin Axelsson

Regi: Maria Löfgren

Musik: Gunnar Edander, Monica Dominique, Marit Bergman

Scenografi: Sören Brunes

Kapellmästare: Monica Dominique

Roller i urval:

»Jösses flickor»:

Sigrid: Barbro Hiort af Ornäs

Asta: Lis Nilheim

Myran: Yvonne Lombard

Harriet: Katarina Ewerlöf

Bojjan: Anna-Maria Käll

Eva: Lena B Eriksson

---

Stålflikkan:

Mari-Linn: Sofia Ledarp

Sara: Anna Sisse

Hanna: Lo Kauppi

Kurre: Lars Hansson

Ulla-Britt: Lis Nilheim

Hasse: Björn Wahlberg

Lasse: Daniel Goldmann

---

Premiär: Fredagen den 7 april på Stockholms stadsteater.

Mer läsning

Annons