Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Lätt tondövt

/

Annons
Varför slarvar svensk film så med dialogen? Med utgångspunkt i tre aktuella exempel tycker jag mig skönja en tendens.
Susanna Edwards Keillers Park, om ett "HBT-relaterat brott", är både behjärtansvärd och kontroversiell. Synd då att det hela paketeras som ett pedagogiskt inslag i något UR-program. Och med en dialog därefter.
Skrivbordsprodukten lyser igenom i pinsamma polisförhör där replikerna levereras som en väl inövad läxa. Tafatta iscensättningar à la Efterlyst försvårar ytterligare trovärdigheten trots att filmen bygger på en verklig händelse. Och man lider med skådisarna som tappert försöker gjuta liv i repliker som tyvärr bara befäster deras stereotyper. Man har helt enkelt inte bestämt sig för i vilket tonläge - dokumentärens eller fiktionens - man vill befinna sig.
Ulf Malmros fick regibaggen (dvd-omslaget har lagt till "bästa prestation" för säkerhets skull) för Tjenare kungen. Till samma höjder som Smala Sussie, där alla talade värmländska når han dock inte med denna 80-talsdjupdykning.
Trikåpants, axelvaddar och syntfrissor sitter som gjutna. Däremot blir dialogen för de unga skådisarna mest en leverans av tidsmarkörer, hur historiskt korrekta och initierade dom än är. Det räcker inte med Kärnkraft, nej tack!-badgar och snack om att komma in på Errols för att göra en punktjej. Repliken måste först bli till en tanke om den skall känns äkta, även när någon annan har skrivit den.
Ynglingen som avgudar Lundell och själv knåpar på en generationsroman känns ännu mer som en arketyp snarare än en kille att tro på. "Jag vill inte prata sönder den (romanen). Kolsyran går liksom ur då.".
Den tredje kategorin står improvisatören Colin Nutley för. Hans metod etablerades i Tredje kompaniet och förfinades i Änglagård (med en naturalistisk ton som upphöjde denne engelsman till uttolkare av den svenska folksjälen). Men det som sedan fulländades i Gossip löpte fullständigt amok i hans senaste Heartbreak Hotel. Regianvisningen måste ha bestått i "OK, Helena darling, go ahead!".
För här lämnas hon och medspelerskan Maria Lundqvist helt ensamma att fylla tomt ekande scener med svammel. Hur rutinerade de än är märker man hur de febrilt kippar efter ord och samtidigt förlorar kraft i både känsla och gestaltande. Knepet för Bergström när paniken uppstår verkar vara att höja sig en oktav och helt enkelt överrösta Lundqvist.
Men när scener går i stå finns det ett säkert kort. Man fläskar på med musiiik! Då är allt förlåtet och glömt. Och det verkar fungera. På en filmsajt kan man rösta på hur högt man skattar just dessa filmers innehåll respektive utförande. Filmens längd värderades lika högt som fotot, handling och musik.
Hur skall man tolka detta? Ja, att några justa hits i alla fall verkar få publiken att överse med en viss tondövhet i dialogen.

Mer läsning

Annons