Main logo
Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies
Annons

Love Guru

+
Läs senare

Love Guru Regi: Marco Schnabel I rollerna: Mike Myers, Jessica Alba, Justin Timberlake Betyg: 2

Är den förste att erkänna att Love Guru verkligen inte är någon höjdare, men kom igen nu. Riktigt så usel är den inte. Indignationen bland kollegorna ter sig smått överdriven. För det är inte precis någon nyhet vilken sorts filmer Mike Myers brukar göra, så varför då låtsas(?) vara förvånad. Det är komiska snytingar utan finess i magtrakten eller skrevet som gäller. Skillnaden mot tidigare är bara att slutresultatet är ännu ojämnare än vanligt på senare tid.

Myers är den ständigt flinande självhjälpsgurun Pitka med idel bestsellers och klyschiga råd på meritlistan. Framgångsrik som få är han således. Endast Deepak Chopra är större. Till Pitkas förargelse bör kanske tilläggas. Detta kan det dock bli ändring på om han lyckas med konststycket att återförena en tidigare toppspelare i hockey med sin fru, så att han kommer i form igen. Om detta lyckas är nämligen en Stanley Cuptitel för hans lag inom räckhåll.

Som alla säkert förstår har hockeyfantasten Myers lyckats pressa in en och annan hockeysekvens i mixen, och de ser faktiskt rätt proffsiga ut. Humorn är det dock sämre bevänt med. Särskilt när den har Myers själv som avsändare. Maneren från Austin Powers har modifierats något, men Pitka har i sluttänden ändå ungefär samma kroppsspråk, grimaserande och förkärlek för barnsliga snusk- och kroppsvätskeskämt som den engelske agenten.

Myers själv gör med andra ord en tjatig figur. Istället är det Justin Timberlake som hockeymålvakt och tillika välhängd Celine Dionfan och Ben Kingsley i egenskap av åldrad gurumästare som ger en anledning att flina då och då. Särskilt den sistnämnde kastar sig ut utan minsta seriösa skyddsnät, och det ter sig nästan osannolikt att mannen som spelade Gandhi ställt upp på detssa hejdlösa tramserier.

För det är ju just trams det handlar om. Och inget ont i det. Synd bara att de tre manusförfattarna med Myers i spetsen alldeles för ofta klampar runt som en elefant eller två i en porslinsbutik när poängerna ska bankas in. Övertydligheterna är tidvis plågsamma. Men den färgglada Bollywoodtouchen med skojiga currydoftande versioner av Dollys 9 To 5 och Extremes More Than Words förlåter en del, och räddar spektaklet från ett nesligt lägsta betyg.

Peter Eliasson
Annons
Annons
Annons