Main logo
Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies och personuppgifter
Annons

Båda banden lyckas nå publiken

+
Läs senare
/
  • Oh My! spelar på juldagsfestivalen på Englaporten.
  • Jerker Häggström, Oskar Unger, Henrik Nordlander och Pelle Hagner spelar på Delicerano med Delorian på fredagskvällen.

När, till exempel, första terminen är avklarad på universitetet och du kommer hem för jullov, då har det gått lagom lång tid för att du fortfarande vill träffa dina gamla vänner och bekanta.

Därav behovet av hemvändarkvällar på stadens krogar.

Englaportens variant innebar två lokala liveakter, Oh my! och Delorian.

Om jag ska vara ärlig så var det inget lätt uppdrag banden fick. Spela för en publik där det ofta var mer intressant att lyssna på varandra än på bandet. Därför är det extra roligt att dessa lokala artister faktiskt lyckades.

Delorian är nya, och kanske är det orsaken till att man ännu inte har ett distinkt sound. Av konsertens sju låtar kan jag inte sätta mer än två i samma fack eller genre. Från baktaktsgung till arenatemalåtar, jag påminns om Empire of the sun, Daft punk och Mio min Mio(!) men Delorian låter verkligen inte kopierat. Och långt ifrån att vara en nackdel, bristen på konformitet gör att jag blir nyfiken att höra mer, och mer, och mer. Vad kan nästa låt bjuda på?

Personligen har jag svårt att se att bandet, trots talang i låtskrivandet, kommer att komma så mycket längre än hobbybandstatus. Största orsaken är sångaren Pelle Hagner, som enligt mig inte riktigt har lika mycket att bjuda på som övriga bandmedlemmar. Men jag har gärna fel. Delorian är roliga att se och lyssna på, i alla fall musikaliskt.

Däremot är de hopplösa på mellansnack. Att lyckas med mellansnacken kan lyfta en bra konsert och rädda en dålig. På Englaporten är det i bästa fall banala "ni är så fina" eller osannolika "vi älskar er". Även Oh my! är fast i det undermåliga mellansnacksträsket. Och varför inte presentera bandmedlemmarna med namn? Inte ens båda bandens duktiga gästartister blev presenterade.

Erfarna Oh my! har fortfarande ett unikt sound. Det hörs i alla låtar på Englaporten, ibland i hur trummorna kommer in efter refrängen, alltid i sångarens röst, ofta i gitarrmattan som drönar på i bakgrunden. Möjligtvis är det en hårdare, mer driven, stil som kommit in i de nya låtarna. Det är extra roligt att höra låtar, som hängt med i fyra eller fem år, bli uppdaterade och lite omstöpta. Istället för att göra gamla hits till museiföremål som ska bara bevaras andas Oh my! in ny luft i dem, och gör dem fräscha.

Men roligt att se på är bandet inte. Med ett lysande undantag i Johan Åkerström övar övriga bandmedlemmar på att se koncentrerat ointresserade ut på scen. Fast, så gör ju många stora band.

Trots taffligt mellansnack, ljudmissar och ett brandlarm som avbryter Delorians set, komplett med utrymning och brandkårsbesök, så lyckas båda banden nå publiken. När konkurrensen är att prata med vänner du inte sett på 5 månader måste det ses som ett riktigt bra resultat.

Annons
Annons
Annons