Main logo
Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Följetongen Sven-Ingvars håller stilen

Södra Berget (fredag):


Sven Ingvars

Annons

Det är få förunnat att under sin livstid bli legendarisk. Men de som uppnått denna ynnest är Sven Ingvars med frontfiguren Sven-Erik Magnusson. De är nu ute på en jubileumsturné för att fira sina 55 år i branschen och på fredagskvällen var det Sundsvalls tur att få njuta av deras medryckande musik. När Ingvar Karlsson, Sven-Erik Magnusson och Sven Svärd 1956 bildade Sven Ingvars hade de säkert inte en tanke på att de skulle bli en av Sveriges främsta musikinstitutioner. Då var de ett kombinerat pop- och rockband, men sedan 70-talet har bandet klassats som dansband. Idag är man allting, med en bred repertoar med pop, visa, dansmusik och rock´n roll. Att de kan lira rock så att strån och stickor yr visade de på Hultsfredsfestivalen för något år sedan med sin Värmlandsrock.  Första gången undertecknad hade nöjet att höra dem live var på Skönsbergs Folkets Hus i början av 60-talet. As time goes by!

Från en skiva inleddes konserten med att en mycket ung Sven-Erik sjöng Paul Ankas hit Diana. Magnussons första idol var Benny Goodman så han började spela klarinett men inte långt därefter kom Bill Haley´s Rock Around The Clock som slog ner som en bomb och då byttes klarinetten mot gitarren. Han hyllade både Benny och Bill med att på klarinett riva av en svängig version av just Rock Around The Clock. Sedan fortsatte det med en kavalkad av klassiker ur deras breda repertoar. Låtar som Te dans med Karlstastösera (Erik Uppström), Fröken Fräken (Thore Skogman), Det tror jag inte på (Rune Wallebom), Min gitarr (Thore Skogman), Byns enda blondin (Niklas Strömstedt), ett knippe tonsättningar av Frödingdikter, Ett litet rött paket (Owe Thörnqvist) med flera.

Första set avslutades med Sven-Erik och sonen Oscar i en ovanlig tolkning av Två mörka ögon (Bert Månson) till avspänt gitarrackompanjemang. Andra set bytte karaktär från det akustiska till det elektriska med en mycket högre volym som förtog den tidigare stämningen.

Nu fick låtar som Börja om från början (Rune Wallebom), Säg inte nej – säg kanske (Ingvar Hellberg) med flera ett rockigt utförande med spräckiga gitarrackord och feta orgelklanger. Tyvärr var ljudet så högt att Magnussons sång bitvis drunknade. Vi som hade tagit oss upp till Södra Berget den här kulna fredagen fick vara med om sanslöst svängig show, utan döda punkter, med ett tajt och välspelat band som spelade så medryckande att publiken spontant började dansa. Avslutningsnumret, skrivet av Dan Hylander, handlade om Sven-Erik Magnussons resa genom livet. Vackert och mycket tänkvärt.

I första extranumret fick vi höra en rivig version av Gunde Johanssons Jag är torpare jag från 1948 (Torparrock) som enligt Magnusson är den första rocklåten någonsin? I finalnumret Stranger on the Shore kom klarinetten åter till heders tillsammans med Thommy Gustafssons fina pianoackompanjemang. En fin avrundning på den två timmar långa showen som visade att Sven-Ingvars håller stilen!

Annons
Annons
Annons