Main logo
Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies och personuppgifter
Annons

Från lågmält till energifyllt

+
Läs senare
/

Pipeline: 12-timmarsgalan (fredag)
Esbjörn Lilja
Betyg: 2
Another Side
Betyg: 3
Elis & the Sailors
Betyg: 3
Schmoxx
Betyg: 2

Esbörn Lilja fick äran och nitlotten att inleda Pipelines 12-timmarsgala. På lilla scenen i fiket med gitarren i famnen, högerfoten på kaggepedalen och den vänstra på en tamburin så lyckas han nästan låta som ett helt band. Det är rätt typiskt att genrebestämma något som "singer/songwriter-rock" - men det är nog det Esbjörn spelar. Ibland mer folkligt, ibland mer popigt, men rätt igenom begåvat och välskrivet. Tyvärr är publikkontakten smärtsamt nära nollstrecket vilket gör att hans låtar lägger sig som ett bakgrundsbrus och cafégästerna börjar prata sinsemellan istället för att titta på framträdandet. Riktigt bra men väldigt tråkigt.

På stora scenen är det dags för Another Side och deras energifyllda hårdrock, och man får direkt ett leende på läpparna. Bandet är just sådär sprängfyllt av attityd och spelglädje påett sätt som bara tonårsgrabbar kan vara. Än har inte självinsikten kommit ikapp. Tuffa riff och tufft långt hår, men det är väl en del av charmen, än så länge. Another Side verkar ha spenderat en hel del välbehövda timmar i replokalen sedan sist, utvecklingen har helt klart gått framåt, även om det spretar här och var. Publiken öser för fullt vid scenkanten. Another Side har redan en bra sångare, men när Henrik Ekdal (sångare i Rewerb) kliver upp på scenen under en låt så gör spelningen ett skutt från amatörmässigt till riktigt bra. Gästsångaren är en karismatisk knäppgök med en numera grym pipa som lyfter spelningen. Ett kort som bandet borde ha sparat till sist eftersom resterande framträdande tyvärr känns lite platt.

Elis & the Sailors är veteraner på scenen även om just det här projektet är relativt okänt. Sångaren och basisten spelade tidigare tillsammans i The Sangha Operator som några därute säkert kommer ihåg. Redan från första låten diggar jag trions ösiga garagerock, de har ett skönt driv i musiken som gör att man hela tiden väntar på vad som ska hända härnäst. Sångaren har en utmärkt röst för genren, tar i så micken distar ibland vilket bidrar till den skramliga känslan och ruffar till det som lätt blir för polerat som det kan bli då det står "för" duktiga musiker på scenen - ett angenämt dilemma. Stora scenen nästa gång och på med lite körer så blir det här klockrent!

Pontus kliver upp på scenen, fast under namnet Schmoxx och förklarar pedagogiskt innan första låten att "Psytrance är precis som trance fast hårdare och mera melodiöst". Det är nog inte första gången han får förklara vad det är han pysslar med, för ett ovant öra som mitt låter det lite som på 90-talet i Kramfors. Vilket förmodligen är en gigantisk förolämpning mot genren. Det är inte det lättaste att genomföra den här sortens spelning i Pipelines konsertlokal, men världens bästa publik är på plats och gör sitt bästa att stå för underhållningen eftersom huvudakten står med näsan bland sladdar, mixer, midisynt och andra oidentifierbara tekniska mackapärer. Förutom lite hederligt headbangande dansas det ringdans, limbo, ben sprattlar i luften och olika konstellationer provas för att anpassa sig efter den pulserande musiken. Riktigt härligt att se!

Annons
Annons
Annons