Main logo
Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Labero visar en vrickad värld av eld

/

Joe Laberos Inferno är sjukt imponerande. Med betoning på sjukt.
Under två timmar gör han saker förmodligen ingen annan illusionist i Sverige mäktar med. Då får man köpa hur banal en magishow kan bli.

Annons

Det skulle vara så lätt att skriva ner. Det vulgära, överspelade,banala och ofta fåniga. Utan att veta så mycket om illusionist-världen så antar jag att det inte blir så mycket proffsigare och mer välgjort än såhär. Knappast i Sverige i alla fall.

Estetiken i Joe Laberos eldshow Inferno är för en hyggligt normal människa inte någonting annat än helt vrickad. Man kan såklart ha lättköpta synpunkter på att nitar, läder och tysk industrimetal helt ofattbart fortfarande är glödhett bland trollkarlar. Man vill liksom bara skrika ut frågor som "vad gör den där nissen i skinnchaps och gasmask?" . Men i slutändan så vinner den gode Labero ändå, då man sitter där och gapar för att människor helt plötsligt bara försvinner.

Hans lakejer, medhjälpare och kollegor i eldgruppen Burn out punks är så skumma och skickliga på samma gång att man inte riktigt vet om man ska skratta eller bryta ihop. Tänk er människor som ser ut som en Pippi Långstrump som blivit bjuden på crack under en afterski. Medan den jonglerar med motorsågar. Som brinner. Det är en rätt sjuk syn i Tonhallen en onsdag kväll.

Frågorna under en Joe Labero-show är så många. Hur kommer det sig att den där stolen svävar? Gick han nyss igenom den där kvinnan? Varför har den där tvåmetersmannen skinnhotpants med hängslen på sig? Man får inga svar såklart, utan det är bara att flyta med i den här ockulta dagdrömmen och omfamna det faktum att den kvinnliga nycirkusartisten utför akrobatik som egentligen borde få henne inspärrad. Det ska inte gå.

Jag förmodar att Joe Labero har självinsikt om sin mediokra putslustighet för en sådan här show kan inte vara annat än utstuderad i minsta detalj. Balansgången att kombinera mysticism med det mellanmänskliga funkar väl sådär. Jag tror inte det finns smärtfria övergångar mellan att rymma från björnfällor iklädd tvångströja hängandes upp och ner, till att småskoja med Timråbor under korttricken.

Fingerfärdigt, verklighetsfrånvänt och helt fuckat är slutintrycket för min del.

Betyg: 4 (av 5 möjliga)

Annons
Annons
Annons