Main logo
Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies och personuppgifter
Annons

Metalfest på Club Deströyer – Anvil och UDO har aldrig varit bättre

+
Läs senare
/

ST:s recensent Lars-Erik Palmgren begav sig till lördagens metalfest på Club Deströyer.
Så här tycker han om Anvil och Udo Dirkschneider.

Anvil

Betyg: 3

Anvil låter lite som ett garageband som överlevt kriget. Det är stompigt trumspel och oborstat gitarrspel, vilket inte är i klass med vad som kan förväntas 2016. Men trots detta är Anvil kul och trevliga att se och höra. All heder till Lips, Steve Kudlow, som i dagarna fyller 60 år, eftersom att han fortfarande drömmer om att bli rockstjärna. Det var han i och för sig var på väg mot i början av 80-talet men då tog det stopp.

Lips gitarrspel är fortfarande lika simpelt och charmigt som det var förra gången jag såg Anvil, vilket var för 34 år sedan. Det simpla kompenseras av Lips är så otroligt glad och lycklig av att få spela för publik. Vi bjöds även på något så ålderdomligt som ett trumsolo. Visst är Anvil fantastiskt charmiga i all dess primitivitet. Det funkar fortfarande när medelåldern i publiken är 50 år! Anvil årgång 2016 låter bättre än årgång 1982!

Dirkschneider

Betyg: 4

Det är så rakt, så enkelt, så ickeoriginellt att det blir bra. När det dessutom framförs på tysk manér kan det hela kort och koncist sammanfattas; tysk precisions heavy metal, modell 80-tal. Naturligtvis funkar det eftersom den mer än medelålderdomliga publiken är uppfödd på Breaker, Restless and Wild och Balls to the Wall.

Udo Dirkschneider är Accept och när Udo Dirkschneider endast spelar Acceptlåtar blir det Accept. Det blir minst lika mycket Accept som när Accept spelade på Gatufesten för några år sedan. Det är otroligt medryckande sångslingor som utan metalkomp och distade gitarrer skulle funka på gamla svensktoppen. De flesta av refrängerna passar perfekt på Allsång på Skansen, vilket gör att det blir allsång hela kvällen lång; Princess of the Dawn, Fast as a shark, Balls to the Wall – helt enkelt lysande!

Gitarrflirtarna med det klassiska, framför allt Mozart, är lika genomtänkta som genialiska. Den ryske gitarristen Smirnov lirar gura lika effektivt som hans namne åkte längdåkning! Kliniskt tekniskt och kraftfullt!

Dirkschneiders son Sven spelar eller rättare sagt, slår trummor på tysk klassiskt marschmanér – distinkt, kraftfullt och helt kompromisslöst. Magnus Uggla, slå en signal till Sven!

Avslutningen är brilliant; Metal Heart, I'm a rebel, Fast as a shark, Balls to the Wall och Burning. Udo Dirkschneider årgång 2016 låter bättre än Accept årgång 1985! Vilken allsång, vilken metalfest!

Annons
Annons
Annons