Main logo
Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Recension: Ulf Andersson New Quartet bjöd på jazz med klass

/

Ulf Andersson New Quartet med Hannah Svensson
Jazzklubben: E Street (måndag)

Annons

Örnsköldsvik med omnejd har inte bara fostrat berömda hockeyspelare. Även jazz- och bluesmusiker som pianisten Reinhold Svensson (1919–1968), bröderna Bertil och Göran Strandberg, trombon respektive piano, tenorsaxofonisten Erik Norström, bluessångaren Totta Näslund och saxofonisten med mera Ulf Andersson. Samtliga har satt djupa avtryck i den svenska musikhistorien.

På måndagskvällen bjöd jazzklubben på en riktig godbit med just Ulf Andersson och hans nya kvartett där förutom Ulf ingår Ewan Svensson gitarr, Hans Backenroth bas, Chris Montgomery trummor förstärkt med sångerskan, Ewans dotter, Hannah Svensson.

Anderssons fyrspann kändes lika vältrimmat och synkroniserat som en fyrhjulsdriven Quattro. Samhörigheten mellan de olika delarna visades i öppningsnumret Like Someone In Love och den efterföljande The Night Has a Thousand Eyes där både Ulf och Ewan sträckte ut med läckra solon.

Ulf har ända sedan det svunna 60-talet varit, och är, en av våra mest intressanta saxofonröster. Han har inte fastnat i exempelvis Coltranefällan utan gått sin egen väg. Han bjuder alltid på spännande improvisationer som andas friskhet och framåtsträvande. Likt en målande konstnär kastar han ur sig lösa fragmentariska skisser som han tekniskt och elegant bearbetar till ett fulländat konstverk. Hans färgrika och rikt nyanserade tonmålningar andas Body and Soul.

Sångerskan Hannah Svensson är ett relativ nytt namn som berikat vokaljazzen. Hon debuterade offentligt 2006 och det som tände gnistan hos henne att bli sångerska var efter att ha sett en dokumentär om Eva Cassidy (1963-1996) som gick bort för tidigt. Det var länge sedan jag hörde en så naturlig och chosefri sångerska som Hannah Svensson. I Don´t get around much anymore med enbart gitarrkomp visade hon sin förmåga på bästa sätt. Välartikulerat med perfekt balans. Hannah går garanterat en ljus framtid till mötes för sångerskor med personlighet är en bristvara!

Gitarristen Ewan Svensson, en gång i tiden elev till Bosse Sylvén, fick sin inspiration av Barney Kessel men har efterhand satt sig in i hela jazzgitarrhistorien. I hans solon kan man om man lyssnar noggrant hitta fragment av gitarrister som Jim Hall, Wes Montgomery, Pat Martino och den progressive Mike Stern med flera. Ewan Svensson är inte på något sätt en eftersägare utan en personlig och fyndig berättare både tekniskt och rytmiskt. Bakom Hannahs sång lade han harmoniskt läckra ackord i fin symbios med Ulfs färgrika obligatspel.

Det mesta är vid det här laget sagt om vår fantombasist Hans Backenroth. Man är bortskämd med hans skönt linjära basgångar som ibland avbryts av ett och annat tekniskt intrikat solo, även med stråke, som bara han behärskar.

Kvartettens primus motor, trumslagaren Chris Montgomery Han var mycket lyhörd och uppmärksam på sina spelkompisars förehavanden och satte med perfektionism in markeringar och inprickningar vilket fick det att svänga rejält. En magnifik jazzkväll!

Annons
Annons
Annons