Main logo
Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies
Annons

Sårbara proffsen Bob Hund regerade

+
Läs senare
/
  • Sångaren Thomas Öbergs energi och unika stil har inget motstycke på svenska scener
  • - Den här låten spelar vi bara för dem som snodde sina föräldrars pengar för att komma hit, skriker sångaren Thomas Öberg.

Att se Bob Hund är som att bli matad med trettio smaker glass, på en gång, medan man bär ögonbindel. Det tar ett tag att urskilja vad som är vad, och känna hur gott det är.

Intimt och nära framför den klassiska spräckliga pipeline-publiken från åldrarna 4 till 40 äntrar det smått legendariska livebandet scenen. Förvåningen uteblir fullständigt när sångaren/upplevelsen Thomas Öberg omedelbart flyger upp på ett scenstaket iförd landstingets pyjamas, Audrey Hepburn-handskar och zorro-mask.

- Nu har konserten börjat! Utropar Thomas, en oneliner-maskin som inte så mycket sjunger och dansar som han knycker omkring på scenen och spottar ur sig fyndigheter likt en hysterisk hamlet.

rullas upp med en sårbarhet över de psykedeliska slingorna, publiken är snar att dansa men inte att applådera. Thomas Öberg vräker igång och böjer sig nästan bedjande ut över publiken. Det är till en början för kalla hjärtan Bob Hund gnider sig under sin intensiva konsert. Publiken verkar känna sig osäker på om den ”underviktiga skåningen” som Thomas kallar sig själv ska gå sönder om de börjar dansa. Medan pipeline bestämmer sig levererar sexmannabandet en meta-pop som kastar sig sjösjukt in och ut ur olika genres och influenser, alltid översmetad med Thomas texter och insprutad med den överdrivet synth-stinna Jonas Jonassons alster.

Tempot och målet verkar pendla lika vilt som influenserna, från bensindoftande rockdängan till den melankoliska visan försöker Thomas och bandet klösa liv i publiken. Till slut, efter att ha hoppat, krupit, stampat, skrikit, spottat, svurit och spelat både och kliver Thomas rakt ut i publiken. Och där, som man säger, is where the magic happens. Som ringar på vattnet verkar energin sprida sig, fortplantad av attacktexter med underbart popnördigt komp. Men det håller inte i sig. Istället dröjer det hela konserten innan Bob Hunds psykedeliska intryck verkar ha sjunkit in hos publiken och de levererar de ihärdigaste extranummersapplåderna denna recensent hört.

Annons
Annons
Annons