Main logo
Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Sator lockade fram Dressman-skjortorna

/

Club Deströyer: Sator (fredag)

Annons

Medelåldern på kvällens Club Deströyer är avsevärt mycket högre än på en vanlig kväll. Det är med andra ord få heltäckande tatueringar och desto fler Dressmann-skjortor på besök – och anledningen till detta är Sator, som gör sin andra spelning i Sundsvall på två år.

Inledningsvis känns spelningen lite loj. Sator dammar av en hel del material från nya plattan Under the radar – som förvisso är ett riktigt kompetent rockalbum – men både den månghövdade publiken och bandet är stillastående under den första halvan av giget. Det känns aldrig som att det riktigt lyfter, och man står bara och väntar på att något ska hända. Mitt i spelningen drar delar av publiken dessutom igång vad jag kallar Dumskallarnas signaturmelodi, den orala grabbtolkningen av White Stripes’ Seven nation army, något som bara känns pinsamt i alla tänkbara sammanhang.

Men den avmätta stämningen förändras i samma sekund som Sator blåser igång den klassiska I wanna go home. Då förvandlas samtliga trettioplussare i lokalen till dansande tonåringar. Därefter följer en kavalkad av punkrökiga låtar: This is my life, Escape from Pigvalley Beach, I’d rather drink than talk, We’re right you’re wrong, No Reason och Turn off the news avverkas i ett raskt tempo och allsångsrefrängerna står helt plötsligt som spön i backen. Kent Norberg och Chips Kiesbye har en underbar kemi sinsemellan och även om bandmedlemmarna stundtals drar åt aningen olika tempon sinsemellan, ursäktas detta av den sköna energin som genereras.

Kvällens bästa låt är dock tveklöst Your up gets me down från den nya plattan, som visar att Sator är ett band att räkna med år 2011. Inget nytt under solen måhända, men Sator gör det som Sator ska - kompetent, rak rock – och bjuder trots en sömnig inledning på en kanonkväll.

Annons
Annons
Annons