Main logo
Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies och personuppgifter
Annons

Musikfestival

+
Läs senare

Musikfestival Stockholms universitet Accelerator, fredag

Electrelane
BETYG 5
Acceleratorfestivalen kunde inte börjat bättre. Jag visste ju att Brightonbandet Electrelane skulle vara bra efter att ha lyssnat på ett par av deras skivor, men föga anade jag den urladdning som skulle brisera på scenen. På skiva låter bandet som om Stereolab dött, kommit till himlen, och återfötts. Det innebär sockersöta melodier, kvinnlig skönsång, inlindade i murriga gitarrväggar, ofta med krautrockiga influenser.
Men live är allt upphöjt i tio, med en pulserande och öronbedövande ljudvägg som imponerar. Håren reser sig på mina armar och nåt varmt och vått fyller ögonen, ett säkert tecken på att nåt utöver det extra är på gång.
Mest av allt lyser den furiösa gitarristen Mia Clarkes, vars gitarrplågande jag inte skådat sen Jimi Hendrix tände eld på sin gitarr. Inget annat än häpnadsväckande.

The Gossip.
BETYG 4
Sångerskan Beth Ditto i Portland-trion Gossip är en uppenbarelse i sig. Väldigt storvuxen, men det skiter hon i, och kommer ut på scenen i en gräll kroppsstrumpa och illgröna strumpbyxor som inte gör det minsta för att dölja hennes kraftiga lår.
Och en sån röst hon har sen. Som en urkraft från glömda tider. Beth Ditto kan både sjunga med djup och själfull stämma såväl som skriksjunga snyggt. Gitarristen är också kul att se på; inlevelsefullt och innovativt gitarrspel parat med knixiga benparader är ingen dum kombination.
Musikaliskt gör det då inte så mycket deras punkdisco inte håller måttet hela tiden. Förutom brottarhitten Standing in the way of control är det bara den sköna covern på Whams Careless whisper som lever kvar i minnet efteråt. Och så Beth förstås.

Taken by trees
BETYG 3
Före detta Concretes-sångerskan Victoria Bergsmans debutspelning med sitt nya projekt börjar väldigt snyggt med en vacker naturfilm på en stor skärm. Synd bara att bandet inte kommer in på scen förrän filmen är slut och en ful datorbakgrund dyker upp istället.
Bergsman själv verkar påtagligt nervös och missar texten då och då. Men de flesta låtarna är ju underbara, så hennes lite bleka och skakiga framtoning går att överse med. Och så är ju bandet är utmärkt, med bland annat Björn Yttling (från Peter, Bjorn & John), som producerat Taken by trees-skivan, på diverse instrument.

TV on the radio
BETYG 2
Lovprisat band från USA, vars senaste skiva Return to Cookie Mountain har hyllats i när och fjärran. Men de levde inte riktigt upp till förväntningarna. Visst har de ett ganska unikt uttryck, men det når inte ändå fram på en stor scen en solig eftermiddag. Bristen på låtar som fastnar och berör är också en klar brist.

Peter Bjorn & John
BETYG 3
Det går nästan oförskämt bra för den svenska poptrion utomlands, och medlemmen Björn Yttling är flitigt anlitad som producent, så att få se dem på hemmaplan är ganska ovanligt nuförtiden.
Själv har jag dock lite svårt att förstå varför de har blivit så stora. Det är habilt popsnickeri, och grabbarna är skickliga på finessrika låtarrangemang. Men Peter Moréns sångröst är indiekonventionell, och därmed rätt trist. Och bortsett från visselhitten, den fantastiska Young Folks (där Victoria Bergsman kommer in och sjunger sina rader), så saknar även de hållbart material.

Modest Mouse
BETYG 4
Modest Mouse är ett underligt band. Eller kanske inte, det konstiga är att deras spretiga och självständiga pop har erövrat översta platsen på topplistan i USA. Sån här intrikat musik brukar oftast hamna på plats 98 eller nåt sånt.
Senaste upplagan av bandet har fått tillökning i form av The Smiths forne gitarrist Johnny Marr, så för undertecknad är det lite som att se Jesus. Eftersom Smiths aldrig spelade i Sverige har jag inte sett honom livs levande, så det var ganska stort bara det.
Sannolikt har hans medverkan gjort att bandet blivit lite mer lättillgängligare också. Det blir i alla händelser en mycket bra konsert utan döda punkter.

Cansei De Ser Sexy
BETYG 2
Före konserten med brasilianska Cansei De Ser Sexy sade nån i publiken att de låter som svenska The sounds. Vilket stämmer till punkt och pricka. Brassarna har ingen som helst samba i sin musik, utan öser på med synthig poppunk. Inte dåligt, men heller inget märkvärdigt. Konserten är glömd så fort bandet lämnat scenen.

Interpol
BETYG 4
Fredagen avslutades med ett av mina favoritband. Interpols episka postpunk har beskyllts för att planka Joy Division, men det är inte rättvist. Även om det finns spår av det kultförklarade Manchester-bandet så är amerikanerna mer melodiska och varierade.
Sångaren Paul Banks sorgsna tonläge och de melankoliska melodierna inramas av en snygg ljussättning och smakfullt svartklädda bandmedlemmar. Tråkigt nog blir det en ganska kort spelning, där flera låtar strukits i låtlistan, jämfört med övriga konserter på den pågående Europaturnén. Tyvärr är Stella och Length of love två av dem
Å andra sidan spelade de både favoritlåten Leif Erikson och fyra nya låtar från kommande albumet Our love to admire, så givetvis blev konserten bra ändå. Men det kunde ha varit så mycket mer. Bara att hoppas att kvartetten återkommer på egen hand i höst.
Annons
Annons
Annons