Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Neal Casal på nytt spår

Annons
Ut med det gamla, in med det nya. Efter år av grävande runt de amerikanska countryrötterna tröttnade Neal Casal. Han inledde jakten på ett mer drömmande, psykedeliskt sound och ser det nya albumet "No wish to reminisce" som en omstart.


- Jag sökte något mer spännande än den vanliga singersongwritergrejen, det var dags nu. Fast jag gillar inte band som börjar med elektroniska prylar - förändring för förändringens skull - det är så tydligt beräknat att jag ryser. Jag ville använda traditionella instrument på ett annorlunda sätt än jag gjort tidigare, säger Neal Casal.

Det har gått över tio år sedan han albumdebuterade med den hyllade "Fade away diamond time" och sedan dess har det mesta rullat på i maklig takt. Albumen har gjorts och resultaten har jämförts med legendariska föregångare som Gram Parsons och Tim Hardin. Inför "No wish to reminisce" var Casal trött på rutinerna, trött på referenserna, trött på alternativcountry, no depression eller vad truckerkepsarna kallar genren.

- För mig tog hela den svängen slut sex minuter innan Uncle Tupelo splittrades. Då var det som bäst. Folk säger att Whiskeytown var kronan på verket men jag håller inte med. Och nu vill jag inte bo i americana-land längre.

Du är inte rädd för att göra gamla fans besvikna?

- Nej. Inte ett dyft. Sätt dem i en livbåt och skicka iväg dem till Neil Young-ön. Jag har gjort vad jag kan för dem, säger Neal Casal och spricker upp i ett stort leende.

Han är påtagligt passionerad inför "No wish to reminisce", som släpps den 10 april. Den gänglige amerikanen är mycket nöjd över att för första gången i sin skivsläpparkarriär ha ställt kravet på att slippa deadline - och naturligtvis över att ha fått igenom det. Skivan spelades in i Hartford på den amerikanska östkusten och Casal körde bil genom USA från hemmet i Los Angeles för att samla tankarna inför processen. Det blev en behövlig motpol till hur några av låtarna skrevs.

- Jag var i Japan, vilket alltid är en omtumlande upplevelse. Det var så mycket intryck och jag blev sjuk och hade hallucinatoriska drömmar och låste in mig på hotellrummet med gitarren och skrev en massa låtar. I samma veva drog tsunamin över Sydostasien så allt var helt surrealistiskt, vilket ofta är en bra grund för skapande.

Han pratar om bandkänsla, fyllighet och förhoppningen om att ha skapat en klassisk popskiva. Blicken är otvivelaktigt riktad framåt och självförtroendet lika stort som glädjen över att ha ha skaffat sig en ny vision. Sist på "No wish to reminisce" ligger den instrumentala "Saw stars", en introvert ihopknycklad skapelse med ekande gitarrer.

- Efter en timme av låtar ville jag göra något som väcker andra tankar. Det är ett coolt sätt att avsluta ett album på - och kanske öppnar jag en dörr till framtiden? Det enda jag vet just nu är att jag har plöjt ner mitt liv i den här skivan: det privata, de tidigare skivorna, varenda god och ond sak jag varit med om. (PM)

Mer läsning

Annons