Main logo
Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies och personuppgifter
Annons

Om kärleken till en plats

+
Läs senare

De geografiska platserna har alltid haft en särskild betydelse i Anna-Karin Palms skrivande. Men i sin nya roman har hon gjort tvärtom. Där utspelas berättelsen i en värld som inte går att sätta fingret på - varken i tid eller rum.


För åtta år sedan lämnade Anna-Karin Palm Sverige för England. Sedan dess har hon bott och jobbat utomlands i stort sett hela tiden. Men hon vet inte riktigt vilket som föddes först - suget efter att överge det invanda och trygga för något nytt och okänt, eller fascinationen inför platsen som bärare av en berättelse. Platsen har alltid spelat en viktig roll både i hennes tankar och texter, och i den nya romanen "Herrgården" utnyttjar hon det på ett helt nytt sätt. Den utspelar sig nämligen i ett krigshärjat ingenmansland som lika väl kan vara Sverige som Tyskland och där det lika gärna kan vara 2000-tal som första världskrigstider.

- Jag ville att det skulle vara så, en fond av ett ganska brutalt kaos. I det här fallet blev det ett inbördeskrig, men jag ville göra den delen väldigt stiliserad så att den bara skulle fungera som en slät bakgrund för det drama som utspelar sig i berättelsen, berättar Anna-Karin Palm på telefon från Frankrike.

Sedan några år tillbaka bor hon i en liten by i Normandie, med hav, kalkstensklippor och betande kor kring hörnet. Hon kom hit utan att kunna ett enda ord franska och lärde sig hur plågsamt men nyttigt det kan vara att kastas in i en situation man inte riktigt behärskar. Att tvingas möta människor utan att ha ett språk.

"Herrgården" är långt ifrån Anna-Karin Palms första bok. Hon debuterade 1991 med romanen "Faunen" och sedan dess har hon skrivit både novellsamlingar, kortprosa och en barnbok. En av de saker som skiljer den nya boken från de tidigare är att det bara tog nio månader att skriva den. Annars brukar Anna-Karin Palms berättelser kräva år för att bli klara.

- Jag avhöll mig från att försöka tänka på vad jag höll på med, jag ville bara låta den få komma fram. Att skriva "Herrgården" var väldigt uppfriskande, nästan som att återfå ett slags förlorat oskuld gentemot skrivandet, säger hon.

Idén till boken föddes när hon var på besök hos bekanta på en herrgård. Hon började föreställa sig mäniskor som fanns där omkring dem, och försökte sedan "fånga in dem och sätta dem i rörelse". Själv kallar hon boken för en existentiell rysare, ett mörkt drama som utspelar sig mellan sex isolerade människor.

I centrum står berättaren Ben. Det är han som betraktar händelseförloppet och skriver ner allt som sker. På flykt undan något outtalat kommer han tillsammans med tre andra människor till det som verkar vara en övergiven herrgård i ödemarken. Där ser de sin chans att komma undan de oroligheter och svåra minnen de flyr från, men inser inte att de kanske ger sig in i något ännu mer komplicerat.

- Jag är verkligen förtjust i honom, men samtidigt kan man ju undra vad han är för en figur egentligen. Han har väldigt otydliga gränser, han är den som iakttar och försöker dokumentera, en sådan person som som man känner sig dragen till som författare - en spion, säger Anna-Karin Palm.

"Herrgården" är en bok med många möjliga tolkningar. Man kan se personerna som olika aspekter av författaren själv, eller som delar av en och samma person. Och egentligen kan inte ens hon själv förklara vad berättelsen handlar om eller vad den vill säga läsaren.

- Det som har fascinerat mig under tiden som jag skrev boken är just att jag har haft så svårt att beskriva den. Den glider liksom undan för mig hela tiden när jag försöker sätta fingret på vad den egentligen handlar om.

Men det finns inga tvivel om att kärleken till platser, och den oförklarliga känslan av att höra hemma på en plats man aldrig har besökt förut, är ett centralt tema i berättelsen.

När Ben första gången sätter sin fot på herrgårdens ägor väcks starka känslor till liv. Han inleder en relation med ägarinnan - medan man anar att det i själva verket är byggnaden han dras till. Som om det var meningen att han skulle hamna där.

- Jag tror att det är vissa landskap som man känner igen första gången man ser dem. De finns redan inom en liksom, det är en teori jag har, säger Anna-Karin Palm.

Själv lider hon av "ökenlängtan", berättar hon. Hon har starka relationer till många platser, som hemstaden Stockholm, barndomens Hälsingland, London där hon bodde ett tag, och så klart Normandie. Men precis som andra människor älskar havet och måste leva hela sina liv intill det, lockas hon av den karga öknen i Mellanöstern och Nordafrika. Kanske inte så mycket att hon kommer att flytta dit ännu.

- Men förr eller senare kanske jag hamnar där, man vet aldrig.


Fakta/Anna-Karin Palm

Ålder: 44

Bor: Normandie och Stockholm

Familj: Man, dotter och katt

Böcker i urval: "Faunen" (1991), "Utanför bilden" (1992), "Målarens döttrar" (1997), "Vildvinter" (1998), "Lekplats" (1999), "In i öknen" (2001)
Annons
Annons
Annons