Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

På det mänskliga psykets slagfält

Annons
Dånet av kanoner ackompanjerar Philippe Claudels roman "Grå själar". Bakom kullen vid den lilla staden V utkämpas ett världskrig. Men det är mordet på en tioårig flicka som verkligen drabbar stadens invånare - som får livet att stanna upp.


- Det finns både likheter och skillnader mellan den stora historieskrivningen och den lilla. På ena sidan kullen dödas tusentals soldater. På den andra mördas en liten flicka. Vilket brott är hemskast? Det stora eller det lilla?

Pausen mellan frågan och svaret är nästan obefintlig. För Philippe Claudel rör det sig snarast om en retorisk frågeställning.

- Båda är fruktansvärda, fortsätter han. När en människa dödar en annan människa mördar han en del av det mänskliga i sig.

I Sverige har han hittills inte varit ett känt namn. Men med "Grå själar" har Philippe Claudel fått ett slags genombrott i Skandinavien. En samfälld kritikerkår har hyllat hans okonventionella berättelse om brott och skuld och gjort smickrande jämförelser med den franska deckarlitteraturens mästare George Simenon. Framför allt är det mystiken i "Grå själar" som fascinerar och berör - den som väntar på en traditionell whodunnit-upplösning där mördaren avslöjas på de sista sidorna blir möjligen besviken.

- För 15 år sedan läste jag själv väldigt mycket kriminalromaner, berättar han. Och jag blev alltid besviken. Varför? Därför att i början av en kriminalroman sker det ett brott, sedan blir det en detektivundersökning och i slutet av boken serveras vi namnet på mördaren. Det är alltid likadant. Men i verkliga livet är det inte så enkelt.

Innan Philippe Claudel debuterade som författare jobbade han i ett fängelse. I tio års tid mötte han varje dag människor som var dömda för olika brott. Ibland kunde man vara säker på att de hade förtjänat sina straff, andra gånger var det inte lika självklart. Problemet med verkligheten, konstaterar han, är att det inte alltid går att utröna vem som är förövaren.

- När jag började med min bok och förstod att den skulle innehålla en mordutredning visste jag genast att jag inte ville skriva en deckare. Jag ville göra en bok som befann sig i utkanten av deckargenren, med en önskan om att tränga mycket djupt in i den dimma som omger det mänskliga psyket.

När Philippe Claudel börjar skriva en ny bok är det ofta en bild, ett musikstycke eller en mening som sätter i gång hans fantasi. I fallet "Grå själar" var det en berömd målning av den brittiske konstnären John Everett Millais som inspirerade honom. Anblicken av den döda Ofelia som omgiven av blommor flyter med strömmen skapade en tvillingbild i hans huvud: av en liten flicka med rimfrost i håret, nyss uppdragen ur sin våta grav.

- Och nästan genast kom ett nytt element för mig. Det var ljudet i bakgrunden, ljudet av kriget. Bang, bang, bang - från kanonerna.

Karaktärerna i "Grå själar" är undanglidande, svåra att sätta fingret på. Den huvudmisstänkte är en högt aktad åklagare, berättaren förblir länge anonym och den mest avskyvärda personen i berättelsen är undersökningsledaren, den fete domaren Mierck. I ett av de mest surrealistiska partierna i boken beskrivs det hur han på själva mordplatsen, intill den döda flickans kropp, sätter sig och glufsar i sig hårdkokta ägg - njutningsfullt, som om mordet triggat en lustfylld hungerkänsla i hans kropp.

- Domaren är kanske den enda riktigt svarta karaktären i boken. Alla de andra är klart och tydligt grå själar. Men han är en ond människa, väldigt negativ och svart.

- För mig är han ett monster. Han äter hela tiden, livet är en enda lång lunch för honom. Han äter ägg, kött och pajer och dricker vin men den verkliga näringen för domaren är andras själar.

Men egentligen är det gråskalan i det mänskliga psyket som intresserar honom. Hur kan en person vara både god och ond? Vad är det som gör att människan, med alla sina goda förutsättningar, beter sig så destruktivt? Varför är normaltillståndet i världen krig och inte fred?

- Det finns många frågor i boken men svaren finns inte där - de finns hos läsaren själv.

Philippe Claudel beskriver sig själv som en idealist som präglats av uppväxten i det krigshärjade Lorraine. Det är ett område som skövlats av människan ända från trettioåriga kriget på 1600-talet fram till andra världskriget. När Philippe Claudel var barn var det framför allt första världskriget som gjorde sig påmint. Varje dag mötte han gamla krigsinvalider utan armar och näsor, gamla män med massor av minnen att förmedla. Och ute i terrängen hittade barnen ständigt saker som blivit kvar från kriget: stövlar som tillhört döda soldater, vapen - en gång till och med en bomb. "Fast jag föddes 1962 var det som att första världskriget inträffade för bara något år sedan", säger han.

- Men i just den här boken är första världskriget bara en metafor. Jag ville skriva en bok om kriget, om känslan av ett krig. Överallt, alltid, pågår det krig. Det finns inte en enda period i historien när vi har haft total fred. Det är fruktansvärt!

Det har gått mycket bra för Philippe Claudel på sistone. "Grå själar" belönades med det prestigefyllda Prix Renaudot och röstades av tidskriften Lire fram som årets bästa bok i Frankrike. Nyligen hade en filmatisering av romanen biopremiär. Den var Claudel själv manusförfattare till och nu hoppas han snart debutera som regissör med en film som han också har skrivit manus till.

- Det är en berättelse som speglar allt jag har inuti mig: mitt universum, min besatthet, min känslighet, mina rädslor. Jag vill inte att någon annan ska göra den här filmen, den är min.

En av Philippe Claudels största rädslor anas redan i "Grå själar". Det är ingen slump att samtliga som dör i boken är kvinnor.

- Det är en stor skräck att min fru skulle dö, eller min dotter. I alla mina böcker finns den här ingrediensen, det är alltid en karaktär som förlorar sin fru, sin vän eller dotter.

- Livet är underbart, men kan också vara en fruktansvärd upplevelse för människor. När jag skriver om dessa hemska upplevelser fungerar det som en magisk besvärjelse för mig - jag hoppas att de aldrig ska drabba mig. (PM)

Mer läsning

Annons