Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Psykfall, buktalare och taskiga moonwalks

/

Annons
En äkta freakshow. Det är exakt vad American Idol på TV4 är. Visst, några Agnes- och Sebastian-typer skymtar förbi på audition, men i övrigt är det mest buktalare, psykfall, jonglörer, läskiga tvillingpar och transor som provsjunger. Fast provsjunga är väl kanske fel ordval. De flesta dansar halvporrigt, steppar frenetiskt eller drar en taskig moonwalk. Man skyr inga medel för att få uppmärksamhet.

Det spelar verkligen ingen roll hur fula, tjocka, smaklösa eller tondöva de är - amerikaner är ändå alltid bäst. I USA kommer det goda självförtroendet med bröstmjölken. American Idol-deltagarna är helt oförstående när de nobbas av juryn. Först ser de ut som frågetecken. Sedan kommer motargumenten flygande ur deras kaxiga trutar. \"Det var inte sista gången ni såg mig\" är den i särklass vanligaste kommentaren efter ett nej från juryn.

Svenska Idol-deltagare, och framförallt svenskar generellt, borde kanske lära lite av amerikanerna. Ett bra självförtroende kommer man ju långt med. Men, det överdimensionerade självförtroende vi ser i American Idol, det gränsar till ren dumhet och dålig självinsikt. \"I was born to be the next American Idol\" hävdar de alla. Yeah right.

Med så många uppblåsta egos i ett och samma program behövs det någon som kan hålla lite ordning i cirkusmanegen. Jag tänker förstås på den obetalbare Simon Cowell. Simon sågar inte bara deltagarna vid fotknölarna - han pulveriserar dem gärna med ett stort hånflin i ansiktet. \"Totalt motbjudande\" och \"helt fruktansvärt\" är två av Simons vanligaste omdömen. Man kan inte annat än avguda denne vansinnigt underhållande man. Han är helt enkelt elak med stil, vilket exempelvis Clabbe af Geijerstam aldrig lyckats med. Hans elakhet kändes bara plump och krystad i svenska Idol.

En annan sak som fascinerar mig med American Idol, är den otroliga familjeuppslutningen. När det ska provsjungas stampar hela tjocka släkten utanför dörren - allt från blöjbarn till gammelmormödrar. Alla är förstås helt övertygade om att just deras släkting ska frälsa USA med sin gudabenådade röst. När det sedan går åt skogen samlas släkten i en hotfull flock, och vrålar oförskämdheter till Simon Cowell (som alltid får skulden när någon inte går vidare).

Utmärkande för American Idol är också de otaliga smörhistorierna. Allt från desperata småbarnsmammor på jakt efter pengar, till änglalika sextonåringar som sjunger för sina pappor i fängelset. Vi får heller inte glömma kvinnan som ställde upp under de mest tragiska omständigheterna. Hon ville bara visa sin mormor att hon inte var värdelös (!).

Det är snaskigt, tårdrypande och smaklöst - men ack så bra. Vi kan fastslå att amerikaner inte bara har bäst självförtroende i världen - de gör också världens bästa freakshow-tv.

Mer läsning

Annons