Main logo
Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Rich klassiker lever i ny tappning

/

Måndagsjazzen, Aveny: Janne Ersson Monster Big Band & Michael Somerville.

Annons

Under de fem inledande måndagarna har det genomgående bjudits på Måndagsjazz i de mindre formaten. Därför var det som kontrast efterlängtat med ett storband på programmet. Bandet i fråga var trumslagaren Janne Ersson Big Band hemmahörande i Göteborg med sångaren Michael Somerville som bjöd på en riktig svängfest i sann och äkta Buddy Rich-anda. För Erssons grundkoncept sedan bandets start för femton år sedan är att spela material hämtad ur Buddy Rich digra mapp från åren 1966 – 1987 men även musik från Count Basie- och Ellingtonepoken.

Erssons ledstjärna Buddy Rich (1917 – 1987) gjorde ingen hemlighet av att han ansåg sig själv som världens bäste trumslagare. Hur som helst var han en briljant tekniker som kunde alla rytmer från tidig swing till disco. Oavsett om han spelade i en trio, en kvartett eller ett storband hade han en rytmisk intensitet och explosivitet i agerandet som ställde honom i en klass för sig.

Jag minns än idag när Janne Ersson Big Band briserade inför en hänförd publik på Skeppsholmsfestivalen 2002. Igår inför fullsatt salong visade man åter vart skåpet skulle stå.

Med åren har Ersson utvecklat konceptet och är idag ännu mera homogent i sitt agerande än 2002. Bandet var välrepeterat med ett väloljat ensemblespel. Det ligger ett enormt arbete bakom för att uppnå sådan precision. Det kändes nästan som att Buddy Rich återuppstått när Janne Ersson gick lös på sitt trumset.

Första set inleddes med tre klassiker ur Rich repertoar, Wind Machine följd av Willow Crest och Lennon-Mc Cartneys Norwegian Wood Efter den maffiga öppningen intog sångaren Michael Somerville scenen. Med lite barytontouch av Nat King Cole bjöd han på några pärlor ur hans sångbok, Around The World, Walkin´ My Baby Back Home, balladen You Are So Beautiful och en riktig up tempo version av gamla Avalon. Tyvärr drunknade mycket av sången i bandets för starka bakgrunder. Första set avrundades med West Side Story medley där Ersson solospelade på sina trummor som en uppretad bålgeting.

Efter paus inledde bandet med en hyllning till trumslagaren Ed Shaughnessy som spelade med Doc Severinsens orkester i Johnny Carsons berömda To Night Show följt av shufflelåten Hockin´ It och balladen My One And Only Love med ett melodiöst solo av Per Lång på tenorsax. Sedan var resten av kvällen vikt för sångaren Somerville som fortsatte med att botanisera i Frank Sinatramappen med låtar som Blue Moon, Day In and Day Out, Don´t balladen Worry `Bout Me blev ett av Sinatras slagnummer som spelades in med Basiebandet på Sands Hotell i Las Vegas 1966. Därefter gav bandet en laddad version av Ellingtons In A Mellotone med vasst sax ensemble som Duke i sin himmel garanterat gillat. Somerville fick knyta ihop säcken med härliga tolkningar av Unforgetable och Joe Turners Blues och bandet i You Gotta Try ur Basiemappen. Som helhet en jazzkväll där det svängde skönt från första till sista ton.

Betyg: 4

Annons
Annons
Annons