Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Språnget mot det okända

Annons
En port, en bro - ett plank som skiljer den gamla invanda tillvaron från en okänd värld. I Pia Tafdrups författarskap finns de alltid där, passagerna som pekar fram mot något nytt. Med romanen "Ge sig hän" har hon själv tagit ett stort steg i en ny riktning.


Pascha i "Ge sig hän" är gruvligt trött på sitt liv och sin jobbiga mamma. Hon längtar efter att något nytt ska hända, att tillvaron ska ta en annan vändning. I en impulshandling bestämmer hon sig för att klättra över planket som skiljer mammans trädgård från grannens. Med en duns faller hon ner på andra sidan - där och då förändras allt.

Det ligger nära till hands att göra en jämförelse med författaren Pia Tafdrups karriär. Den allegoriska bilden av planket som en avskiljare mellan då och nu stämmer också in på den vändning hennes författarskap har tagit. Före 2004 var hon i stort sett synonym med dansk lyrik, hyllad och prisbelönt för sina diktsamlingar, bland annat med Nordiska rådets litteraturpris. I svenska tidningar omnämns hon gärna som "den danska diktardrottningen". "Ge sig hän", som är hennes första roman, innebar något helt nytt.

- För mig är planket en ganska viktig symbol. Man ska över planket, över hindret för att fortsätta en rörelse framåt i livet. I dikterna har jag haft de där passagerna. "Drottningporten" och "Sekundernas bro" heter diktsamlingarna - jag håller mycket av den här fortsatta rörelsen och vägen framåt, säger Pia Tafdrup.

Pascha klättrar, ramlar ner och slår sig. På andra sidan möter hon en främmande man, en man hon blir fruktansvärt attraherad av. För första gången i sitt liv ger hon sig hän, utan en tanke på följderna. Passionen ger henne en självlysande glöd, hon är lycklig och fullständigt övertygad om att hennes kärlek är besvarad. Först senare inser hon att mannen hon älskar inte är den hon har önskat.

På franska heter ge sig hän "sacrifier". Men ordet kan också betyda offra sig. Den tvetydigheten utforskade Pia Tafdrup i en dikt redan i diktsamlingen "Valarna i Paris" som kom 2002. Tanken på sambandet mellan hängivelse och självuppoffring, mellan kärlek och begär vägrade att lämna henne. Ett större stoff trängde på och ville ta form i en text.

- Jag har aldrig haft någon plan om att skriva en roman. Men just då satt jag med ett material som bara växte och växte och plötsligt inte kunde rymmas inne i dikten. Diktens form sprängdes helt enkelt, säger Pia Tafdrup.

En inspirationskälla till "Ge sig hän" var också Albert Camus bok "Främlingen". Ända sedan Pia Tafdrup som ung läste romanen hade hon funderat över Marie, den kvinna som älskar huvudpersonen Mersault. I Camus berättelse är hon en bifigur, en person som illustrerar Mersaults likgiltighet inför livet.

- Hon är bara en liten bit av hans universum, men jag har alltid föreställt mig att han fyllde hela hennes universum. Jag undrade över hur romanen skulle ha sett ut om vi sett berättelsen från Maries vinkel. Det är det jag har försökt skriva fram via Pascha.

Pia Tafdrup skildrar det lyckorus som det innebär att ge sig hän, men också den smärta som kan drabba den som skyddslöst ger sig åt någon annan.

- När man ger sig hän så offrar man sig själv. Man sätter sin identitet åt sidan och mister på sätt och vis sig själv. Det är en riskabel situation, men det är också spännande för en författare att undersöka precis det stället.

Att skriva "Ge sig hän" var också en process som innehöll både lycka och smärta. Pia Tafdrup var rädd för att tappa inspirationen till berättelsen och arbetade på samma sätt som hon brukar när hon skriver dikter. Hon ville att romanen skulle bli till "liksom i en blixt, i en genomskrivning som fångar in allt - och först senare skulle alla justeringar och redigeringar komma".

- Jag skrev igenom den första versionen på 27 dagar. Och nätter. Jag försökte att få sova, men det blev bara en timme här och där. Jag var i stort sett sömnlös i nästan en månad. Det har resulterat i att min sömnrytm har slagits i stycken. Om jag någonsin ska skriva en roman igen måste jag hitta ett annat sätt att göra det på.

Tror du att det kommer att bli en till roman?

- Om det är ett stoff som anmäler sig med nödvändighet så vill jag inte utesluta det. Men det är mycket viktigt för mig om jag ska ge mig in i något sådant igen att det är något som pressar sig på. Så är det alltid, även när jag skriver mina dikter. Böckerna är skrivna av nödvändighet, varför annars göra det?

Pia Tafdrup jämför skillnaderna mellan poesi och prosa med skillnaderna mellan fotografi och film. I poesin kan man fånga ögonblicket, medan romanformen tillåter en rörelse, ett flow. Men det hon skriver om hänger alltid ihop med sättet hon skriver på. I boken blandas realistisk dialog med poetiska drömsekvenser medan syntaxen helt slås sönder när Pascha i sin tv-apparat följer terrordåden mot World Trade Center den 11 september.

- Om man skriver en dikt om begär ska den ha begärets syntax. Det tematiska och formen hänger oupplösligt ihop, säger Pia Tafdrup.

Den 5 april kommer hon tillbaka till Sverige igen för att ta emot Svenska Akademiens Nordiska pris - en utmärkelse hon är mycket glad och stolt över. Sverige har betytt mycket för henne, konstaterar hon, inte minst för att man här har översatt flera av hennes diktsamlingar. Samtidigt skriver hon ny lyrik till en diktsamling som ska komma ut till hösten. Vid 53 års ålder befinner hon sig i en fas i livet där det mesta tycks möjligt.

- Jag skriver med samma nödvändighet som tidigare. Men min möjlighet att skriva i dag är mycket bättre än när jag startade. Då hade jag två små söner och det var inte helt enkelt att skaffa sig tid till att skriva. Men nu har jag för första gången i mitt författarliv all tid jag behöver. Så för mig ligger världen fullständigt öppen, säger Pia Tafdrup och ler sitt vackra leende. (PM)


Pia Tafdrup:

Född: 1952 i Köpenhamn. Uppväxt i Nordsjälland på en gård på landsbygden.

Bor: I Köpenhamn.

Familj: Två vuxna söner.

Bakgrund: Fick sin första dikt publicerad i tidskriften Chancen. Året därpå kom hennes debutbok, diktsamlingen "Når der går hul på en engel". Har gett ut elva diktsamlingar, två dramer och nu senast romanen "Ge sig hän". Är sedan 1989 ledamot i Det danske akademi. Tilldelades Nordiska rådets litteraturpris 1999 för "Drottningporten".

Bestämde sig för att göra när hon fyllde 50: Att resa mer och att läsa mer.

Vill gärna läsa: Prousts "På spaning efter den tid som flytt". "Den kräver en kontinuitet som jag kan få nu som jag inte har haft tillgång till tidigare."

Mer läsning

Annons