Main logo
Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies
Annons

Stone låter känslorna storma

+
Läs senare
/
  • Polismannen John McLoughlin (Nicholas Cage) går in i ett av de skadade tornen efter attacken, och blir fast under all bråte när byggnaden rasar.Foto: Paramount Pictures

Filmstaden: World Trade Center Regi: Oliver Stone I rollerna: Nicholas Cage, Michael Pena, Maria Bello, Maggie Gyllenhaal, Jay Hernandez med flera

Det kan inte vara lätt att heta Oliver Stone. När han visar upp sitt sedvanligt kontroversiella jag kommer oundvikligen de verbala snytingarna som ett brev på posten, och det är knappast oförtjänt. För gudarna ska veta att objektivitet oftast inte är hans starka sida.
Fast frågan är om stjärnregissören inte ligger ännu sämre till vid de fåtaliga tillfällen då han skippar propagandan och försöker vädja till våra känslor istället. Detta märks inte minst på den i många fall ljumma responsen av World Trade Center.
Nu kan jag i och för sig förstå kritiken, det här är nämligen en skapelse fylld av oväntat stora doser ogenerad sentimentalitet och naket raka känslostormar, vilket inte alltid är så populärt i skribentkretsar. Åtminstone inte när Hollywood är avsändare.
Ändå måste jag säga att Stone oftast håller sig på rätt sida av gränsen för det klyschiga här. Traditionellt? Absolut, men den forne(?) provokatören gör faktiskt det här bättre än de flesta.
Handlingen är enkel. De två polismännen McLoughlin (Nicholas Cage) och Jimenes (Michael Pena) går in i ett av de skadade tornen och fastnar under enorma mängder bråte. För att hålla sig vakna pratar de båda kollegorna om Gud, sina familjer och livet i allmänhet. Samtidigt skildras våndorna hos nära och kära ovan jord i en kamp mot klockan där varje minut är värdefull.
Som synes inbjuder inte den här historien varken till några baktankar, cynism eller konspirationsteorier. Till och med de politiska vinklingarna lyser med sin frånvaro. Stone sensationaliserar inte. Det enda han manipulerar den här gången är våra känslor. Det finns tillfällen då gråten sitter i halsen, vilket känns hur naturligt som helst.
Visst, Stone skulle ha kunnat göra ett pulserande effektivt och politiserat actiondrama istället för det här, och det skulle säkert ha blivit alldeles lysande. Men då skulle han förmodligen inte beröra lika mycket som han gör nu.
Annons
Annons
Annons