Main logo
Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies och personuppgifter
Annons

Storartat om mänskligt beteende

+
Läs senare
/
  • Kompisgängets ritualer urartar till sexövergrepp i Ruben Östlunds De ofrivilliga, fjolårets kanske allra bästa svenska film.Foto: Marius Dybwad Brandrud

Filmstaden: De ofrivilliga

Skandalöst nog blev Ruben Östlunds ypperliga dokument över den svenska vardagen utan guldbaggar. Men juryn var väl för feg för att prisa något så påtagligt, alldagligt, samtidigt fruktansvärt plågsamt som mobbing, tonårsfylla och lögner.

De ofrivilliga består av fem historier, som inte alls har med varann att göra, förutom att samtliga medverkande hamnar i jobbiga situationer:

Det 60-årsfirande födelsedagsbarnet avfärdar att en raket brunnit av mitt i ansiktet på honom. Hellre låter han synen förstöras än att bli anledningen till en misslyckad fest. Grabbgängets grova skämt spårar ur, två unga tjejer påbörjar en olycksbådande lek, och en lärare som säger ifrån på jobbet drabbas av kollektiv utfrysning.

Därtill den bisarra maktkamp som inleds när en busschaufför vägrar köra vidare innan han fått veta vem som förstört en gardinstång på toaletten.

Många scener presenteras närmast dokumentärt - ibland passerar folk bara förbi en uppställd kamera, andra filmas i golvnivå. Alla skådespelare, förutom Maria Lundqvist, är amatörer, eller åtminstone okända ansikten, vilket gör filmen än mer trovärdig. Och Östlunds manus och regi är lysande; med undantag för kompisgängets något överdrivna beteende, så är det mesta en exakt skildring av hur folk pratar och uppför sig.

Först skrattar man, sen känner man igen sig. Sen skäms man över båda reaktionerna. Hur många filmer lyckas med något sådant?

Annons
Annons
Annons