Main logo
Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies och personuppgifter
Annons

Stuntman i tröttsam Bond-opera

+
Läs senare

Växte man upp på 70-talet så levde man i villfarelsen att Roger Moore var den riktige James Bond. Trots att "messerschmittarna" ältade att det inte fanns någon värdig efterföljare till Sean Connery. För två år sedan fick dock hardcorefansen släcka ner "craignotbond-sajten" och slicka sina sår. Daniel Craig som Bond var här för att stanna. I Casino Royale vann han inte bara sin bil på poker, han spelade skjortan av sina föregångare.

Nyförälskad sjöng jag själv en hyllningsaria till denne working class-hero. Som bar sin smoking med förakt, inte brydde sig ett skit huruvida Martinin var skakad eller rörd, och stundom förlorade den överklassaccent han övat in, då mer primitiva instinkter tog över. Som hade mer gemensamt med Ian Flemings romanagent 007 än den lättjefulle, oreflekterande Ken-Bond dragen till sin spets av Brosnan.

I Casino Royale fanns den perfekta balansen mellan det gamla konceptet och den nya svårfångade komplexitet som en så vass skådespelare som Craig kunde tillföra. En social osäkerhet kombinerad med ett fysiskt självförtroende och modet att ta risker både som agent och i kärlek. Om inte helt mänsklig så en man med känslor.

Men vad var det som hände?

När han nu återkommer i Quantum of Solace har han "some unfinished business" att fixa. Borta är dock den outgrundlige hedonisten som rådigt blandade till en saltcocktail för att kräkas upp en förgiftad drink, eller iskallt bad fienden klia honom på pungen medan han naken uthärdade tortyren. Craig, som vi vet kan sexa till det med en sten, sluter sig här kyskt och inget finns kvar av den jordnära atlet som förföriskt slickar bort sina offers blod från fingrarna på den kvinnliga motspelerskan. Av spirituell konversation och ironiska oneliners återstår nada!

Hämndkänslorna han bär med sig från Casino Royale, där hans stora kärlek Vesper dog, må vara svårgestaltade. Men det känns som resursslöseri att låta Craig dundra fram som en radiostyrd Terminator med Death Wish i blick. Blev han så smickrad över berömmet över sina fysiska insatser i förra filmen att han måste visa ännu mer av den varan?

I det allt mer furiösa tempot framstår han som en stuntman i sin egen opera om de fyra elementen. Jag tänker bara, synd på en sån kulturklenod, när han tillsammans med antagonisten pulveriserar en medeltida byggnad i Siena. Genomlider en oändligt lång båtjakt, önskar att pingvinerna i Madagaskar kunde ta över spakarna i den töntiga flygjakten, och känner inget annat än törst i den långa brinnande finalen ute i den sydamerikanska öknen.

Jag hoppas att detta bara är Bonds onde "klon", en replikantagent på gästspel. Ett skal varifrån Craig kommer att låta honom återfödas. Det är myten/mannen som håller Bond vid liv. För han måste fortsätta att vara den som den manliga publiken vill va', och den kvinnliga vill ha.
Annons
Annons
Annons