Main logo
Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies och personuppgifter
Annons

VECKANS SPEL:Samlarglädje i kvadrat

+
Läs senare
/

Jag hatar Pokémon. Det finns fler av dem än sandkorn i alla världens stränder och öknar. Och alla är söta som sockervadd. Så varför kan jag inte sluta spela?
Att synas tillsammans med Pokémon offentligt är att leva med evigt hån och pikande kommentarer från omgivningen. Ingen verkar våga gilla det, ingen säger att det är bra, alla älskar däremot att påpeka hur barnsligt och löjligt det är. Men jag kan ändå inte sluta spela. Vad är det för beroendeframkallande ämne som de små rackarna utsöndrar redan från första fighten? Kan det vara ren och skär spelglädje?
Njae, inte riktigt. Men nästan. Innehållsmässigt är det egentligen inte mycket som har förändrats sen första spelets svartvita glans. Det är fortfarande en ganska lös story som dragits över äventyret som ett svepskäl för att bege sig ut i världen och samla så många pokémons som famnen rymmer. Många av animationerna och en hel del av ljuden har återanvänts från tidigare delar i serien. Framförallt känns det tråkigt att DS-maskinens större kraft inte utnyttjas till rörligare pokémons i striderna, allt man får är en vacker stenstaty. Konceptet är det dock inget fel på, även om de riktiga nyheterna lyser med sin frånvaro. Att kunna byta och slåss med kompisarnas små monster trådlöst är en otrolig förbättring. Och även om inte de dubbla skärmarna utnyttjas till fullo så är det få spel som känns så naturliga för sitt format som Pokémon. Det tar ett tag att släppa garden, men när man väl gjort det är det omöjligt att försvara sig från den 493 monster starka kärleksoffensiven. Jag älskar Pokémon
Annons
Annons
Annons