Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Wendy McNeill möter våren i Paris

Annons
Kanadensiskan Wendy McNeill lämnade Edmonton för Paris och spelade in sitt fjärde album med svenska musiker från Loney, Dear och The Tiny. Nu återuppväcker hon sitt franska arv, förundras över den svenska initiativförmågan och längtar efter att spela postpunk i bossanovatappning med Nouvelle Vague.


- Jag trodde att svenskarna skulle vara mer reserverade och att det skulle vara betydligt kallare. Dessutom hade jag inte en aning om att det hände så mycket i Stockholm, att det fanns så mycket skivbolag och folk som ordnar klubbar, säger Wendy McNeill.

Med sitt nya album "The wonder show" ger hon sig in i det livet. Albumet ges ut på Determine records, hemmabas för turnékamraterna Ane Brun och The Tiny. De svenska kopplingarna slutar inte där, exempelvis är stråkarrangemangen gjorda av Emil Svanängen, bekant från hajpade Loney Dear. Det centrala är ändå Wendy McNeill själv - med sin dramatiska röst sjunger hon om Holly O' och hennes lilla hjärta och tajta jeansstjärt, om kvinnliga pionjärer under guldruschen i Alaska på 1800-talet och om hur någon "simmat med stekar i fickorna i hela sitt liv". Det absurda och teatraliska i sångerna förstärks av favoritinstrumentet dragspel.

- Sedan jag lärde mig att spela det har min musik förändrats radikalt. Jag kunde inte sätta fingret på hur tills jag spelade i Saskatchewan en gång. Då kom det fram en gammal man och sa att han inte trodde sina öron, att någon spelade en fransk musett mitt på prärien. Jag började söka mig bakåt i det franska, hela chanson-svängen, och gör väl något modernt av det, säger Wendy McNeill.

Hon lutar sig bakåt i den smäckra stolen på ett av de klassiska sunkfiken i Vasastan i Stockholm. De mörka träpanelerna och det spretiga urvalet av konst på väggarna påminner henne om Paris. Hon bor där nu tillsammans med sin svenske man och njuter av att dränkas i inspirationskällor, trots att hon pratar franska "som ett litet barn".

- Jag håller på med ett album som ska handla om människor som förknippas med Paris. George Sand, George Orwell, Edith Piaf och så vidare. På senare år handlar texterna mindre och mindre om mig själv, jag har jobbat bort mycket av det egocentriska. Fast jag sjunger dem i första person, så folk kommer fortfarande fram efter konserterna och ger mig råd om hur jag ska förbättra mitt liv, säger Wendy McNeill och skrattar.

Vid sidan av turnerandet med "The wonder show" har Wendy McNeill fått ett annat spännande uppdrag. Hon ska uppträda med Nouvelle Vague, fransmännen som slog igenom för ett par år sedan med ett album där de gjorde slicka bossanovacovers på punkklassiker som "Teenage kicks" och "Too drunk to fuck".

- Det är så roligt. En kompis till dem såg mig på en konsert och tyckte att mitt dragspel skulle passa in. Det nya albumet är strålande. Jag ska inte avslöja för mycket om innehållet, men det blir bland annat Bauhaus-covers. Jag växte upp med punk och postpunk, så det känns fantastiskt.

När den kanadensiska scenen plötsligt börjar uppmärksammas, med band som Arcade Fire i spetsen, då lämnar du landet?

- Hmm. Ja, men å andra sidan håller ett gäng kanadensare på att skapa en liten koloni i Paris. Jag har hört att tre andra artister jag träffat på turnéer hemma bor där nu. Det är sångersorna Sarah Slean och Leslie Fesit och rapparen Buck 65. Jag har inte träffat på dem än, men borde väl ta kontakt, säger Wendy McNeill. (PM)

Mer läsning

Annons