Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Willie Nile skördar låtar på New Yorks gator

Annons
Willie Nile var på väg att bli en fotnot i rockhistorien, trots att han regelmässigt hyllas av vänner och kollegor som Bono och countryässet Lucinda Williams. Det blir gärna så när man släppt en handfull album sedan debuten 1980. Nu uppmärksammas albumet "Streets of New York" och rockaren hoppas kunna släppa en uppföljare till sin kärleksförklaring till hemstaden redan i år.


- Jag visste att den var bra men blir alltid förvirrad när folk hyllar mig, säger Willie Nile.

Han är som klippt och skuren för USA:s kärlek i ett land där den ende som älskas mer än vinnaren är underdogen som kommer tillbaka. Det är vad Willie Nile gjort ända sedan det självbetitlade genombrottsalbumet kom 1980. Då kallades han den nye Dylan men drunknade i juridiska processer med sitt skivbolag och sedan dess har fajterna med musikindustrin fortsatt. Fram till nu, hoppas han.

- När "Streets of New York" var färdigt gick jag bland annat till skivbolaget Sanctuary, som sa nej. Fast killen jag hade kontakt med där blev så arg att han sade upp sig och startade ett eget bolag för att ge ut skivan, så nu hoppas jag att det inte ska behöva gå sju år till nästa skiva. Jag har två färdiga och med lite tur kommer den nästa i år, säger Willie Nile.

Det är en vänlig och passionerad röst som hörs från New York. 57-åringen bor i Greenwhich Village och kallar det juvelen i den krona New York utgör. Här har han bott i större delen av sitt vuxna liv och det hörs på albumet. Låtar som "The day I saw Bo Diddley in Washington Square", "Faded flowers of Broadway" och titellåten är självklara vykort från den pulserande metropolen.

- Fast från början var det inte tänkt att bli ett konceptalbum. Jag hade ett gäng låtar som jag visste skulle bli en bra skiva, men att de flesta handlar om New York såg jag i efterhand. Det är klart att staden influerat mig, min musik hade knappast låtit likadant om det inte var för maten, musiken, kulturen och folket här.

Som för alla andra New York-bor markerade 11 september 2001 och terroristattacken mot World Trade Center en personlig vändpunkt hos Willie Nile. Han berättar att han bodde en och en halv kilometer från byggnaden och hörde hur det andra planet flög in i WTC. Dagen efter flög han till Madrid på turné och rördes av spanjorernas medkänsla för offren.

- Efter terrordådet i Madrid 2004 läste jag en rubrik om hur mobiltelefonerna ringde i de dödas fickor och skrev låten "Cell phones ringing (in the pockets of the dead)" som en kondoleans. Och när jag kom tillbaka till Spanien förra sommaren var bombdåden i London på löpsedlarna. Det är en galen värld fylld av våld och hat.

Anser du dig vara en politisk låtskrivare?

- Ibland. USA:s regering har så mycket att stå till svars för som man gjort i jakten på olja. Vi har ingen plats i Mellanöstern över huvud taget och att USA röstat fram Bush två gånger är ett skämt, men inget roligt sådant. Jag kan verkligen sakna tiden när jag var liten, när bröderna Kennedy talade om medkänsla. Men det är mina åsikter och "Cell phones"-låten är väldigt surrealistisk, jultomten och Robin Hood finns med i texten. Jag antar att jag skriver om det jag känner passionerat för, oavsett om det är politik eller vardagshändelser.

För den svenska publiken är namnet Willie Nile kanske mest förknippat med Ulf Lundell. Nationalhjälten gjorde en översättning av Niles "Vagabond moon" till sitt coveralbum "Sweethearts" och de två har stått på scen tillsammans. Enligt Willie Nile är Lundell ett geni.

- Jag har varit i Sverige ganska mycket, jag spelade på en barncancergala i Örnsköldsvik under en massa år. Efter det har jag insett att Lundell är en mästare. Han ger mig det jag vill ha av en konstnär, passion och eld.

Willie Nile har ett litterärt anslag i sina låttexter och anser sig lika influerad av beatgenerationens Allen Ginsberg och Gregory Corso som av de i musiksammanhang klassiska namnen Beatles, Stones och Dylan. Som ung skrev han poesi innan han upptäckte kraften i tonsättningar.

- Att få orden att dansa, det är det som driver mig. Dylans "Like a rolling stone" är en fantastisk dikt i sig själv, men tillsammans med musiken - då blir den elektrifierande. (PM)


Willie Niles tre favoritlåtar om New York:

Pogues - "Fairytale of New York"

Bruce Springsteen - "Jungleland"

Bob Dylan - "Positively 4th Street"

Mer läsning

Annons