Main logo
Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies
Annons

Äntligen Lissabon

+
Läs senare
/
  • Vi vill ha euron som växer som världsvaluta samtidigt som US:dollarn tappar i betydelse.

På tisdag, 1 december, träder EU:s Lissabonfördrag i kraft. Äntligen kan tilläggas. Men vad betyder det egentligen?

Historien börjar med Romfördraget 1957. Möjligen skall man gå tillbaka till ”Kol- och stålunionen” och Schumandeklarationen som undertecknades 1951.

Europeiska unionens utveckling med dess ursprungliga sex stater har en, försiktigt uttryckt, brokig historia. Jag menar att det samarbetet var och är ett fantastiskt fredsprojekt. Och fred har rått mellan medlemsländerna allt sedan Andra världskriget.

Europeiska ekonomiska gemenskapen (EEG) föddes för 52 år sedan. Handel och övrigt politiskt samarbete har vi efterhand fått på köpet.

1965 blev EEG till ett EG. En räcka fördrag mellan staterna – Maastricht, Amsterdam samt Nice – och vi befinner hux flux på 2000-talet – fast nu heter det EU och lilla Sverige är medlem sedan 15 år.

Alltså: ett halvsekel av fördrag har skapat den union vi lever med och i. Ett ofta svårgripbart lapptäcke av samarbete. Det handlar om allt från den bespottade jordbrukspolitiken, en omstridd utrikes- och säkerhetspolitik och vidare till det i sin tur ganska omhuldade arbetet med klimat och miljö. Vägen till dagens EU med 27 medlemsländer och snudd på 500 miljoner invånare har varit slingrig. Och den som påstår att unionen är enkel att förstå sig på är antingen väl inläst eller drabbad av hybris. Ministerrådet, EU-kommissionen, EG-domstolen och Europeiska rådet, ”trepelarsystemet”. Vem gör egentligen vad?

Då är vi framme vid något som saknas, genomskinlighet och begriplighet. När vi nu får Lissabonfördraget bör det bli bättre. Som det så vackert heter: transparensen ökar.

För några år sedan var begreppet konstitution, eller en ny ”grundlag” för unionen på allas läppar. Den konstruktionen sprack efter folkomröstningar i Frankrike och Holland. Så småningom kom ännu en kompromiss, alltså fördraget i Lissabon.

Man kan diskutera hur stora skillnaderna är. En permanent EU-ordförande och utrikesminister fick vi, nya majoritetsregler för röstning i ministerrådet (ändå behåller medlemsländerna en egen ”utrikespolitik"). Det blir fler ledamöter i EU-parlamentet (Sverige får ytterligare två personer). Det sker också en maktförskjutning från kommissionen till det EU-parlamentet.

Dessutom får varje enskilt medlemsland större inflytande och varje land får även fortsättningsvis en egen kommissionär. Det sista är ett undantag från den ursprungliga överenskommelsen var ett sätt att få med sig flera mindre länder på båten.

Demokratiaspekten stärks på ett avgörande sätt. EU blir tydligare i konturerna. Möjligheten finns att faktiskt sätta sig ned och läsa Lissabonfördraget rakt upp och ned – och faktiskt begripa vad som står där utan att ha 250 högskolepoäng i statsvetenskap.

Det kanske viktigaste är att Lissabonfördraget öppnar för en utvidgning av unionen. Det tidigare Nicefördraget satte nämligen en gräns för 27 länder.

Vidare blir EU:s rättighetsstadga bindande (med undantag Storbritannien och Polen). Men det handlar om universella och mänskliga rättigheter och undantagen är inte ett problem för andra än för invånarna i just Polen och Storbritannien.

Nyordningen innehåller också en utträdesparagraf.

Fredrik Reinfeldt och Sverige blir den siste ordföranden och det sista ordförandelandet i det gamla systemet. Vi får en så kallad solidaritetsklausul i det nya fördraget. Alltså att EU-länderna skall stötta varandra vid krig, katastrofer eller terrorangrepp. Nu hävdar en och annan att detta gör EU till en superstat där vi måste delta militärt. Det är inte sant. Skyldigheten att bistå andra länder och på vilket sätt det skall ske beslutas helt och hållet av den enskilda staten.

Ett halvsekel av europeiska framgångar kröns alltså av Lissabonfördraget. Skall vi nöja oss med det?

Nej, menar jag. I Sverige står vi fortfarande utanför. Vi har ett Europa och vi borde ha en valuta. Stabila och mer likvärdiga prisnivåer, lägre växlingskostnader, valutasäkring, större investeringar och finansiell integration, allt detta har vi bara delvis fått del i. Vi borde ha euron också i Sverige. Argumenten om att vi då skulle förlora den svenska suveräniteten är bara trams. Alla EU:s regeringar samordnar sin ekonomiska politik efter bästa förmåga, också den svenska. Och det oavsett valuta.

Jag hoppas att vi under nästa mandatperiod får delta i en ny folkomröstning. Särskilt när finanskrisen visar att kronans värde fluktuerar kraftigt. Allt fler länder deltar i det eurosamarbete som visat sig vara stabilare och mer framgångsrikt än vad någon vågat hoppas på. Bort med den svenska kronan. Fram för euron.

Skälen till att behålla den kan bara vara att fjärma sig från övriga Europa och det är inte vad jag önskar. Måste vi nu nödvändigtvis ha den svenske monarken tryckt på pengarna (vilket jag anser är onödigt) går det alldeles utmärkt också med euron i form av sedlar och mynt.

Har du också något att säga?

Skicka in en insändare/debattartikel

Annons
Annons
Annons