Main logo
Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies och personuppgifter
Annons

Att lära för livet

+
Läs senare
/

Skolan har varit i fokus även veckan efter att läsåret avslutats. En högskoleminister har avgått. En ny har tillträtt. Ett förslag till ny skollag har presenterats. Och skolpolitiken visar sig åter vara en av de skarpaste vattendelarna mellan borgerlig och rödgrön politik.

Utbildningsminister Jan Björklund är alltjämt ett av vänsterns allra bittraste hatobjekt. Lika tacksam som hans bakgrund som officer är för vänsterpartierna att ironisera om, lika tröttsamma är alla sådana skämt för oss som ser det oerhörda reformarbete som skett på utbildningsdepartementet sedan regeringsskiftet.

Jag är förvisso partisk i frågan. Sedan några veckor tillbaka arbetar jag med skolfrågor i Stockholms stadshus. Det finns delar av Folkpartiets politik som jag efter alla år som liberal ledarskribent kommit att bli skeptisk mot, men när det gäller skolpolitiken är jag kritisk bara på en punkt – Björklund är möjligen lite för mild.

Sannolikt behöver vi i framtiden lära oss ännu mera på ännu kortare tid än i dag; ha längre skoldagar, kortare lov och göra förskolan till ännu mer lärande. Vi vuxna får byta öl och chips framför TV:n mot studiecirklar och distansstudier. Detta om vi ska klara att ha ett högt utvecklat välfärdssamhälle med god ekonomisk levnadsstandard för alla, i konkurrens med länder som Kina och Indien. Att leva blir att lära.

Skolan styrs nu om för att ge kunskaper till alla, inte bara till några; inte bara till de barn som passar in i genomsnittsmallen. Att ha talang för att arbeta praktiskt ska vara lika högt värderat som att ha talang för teoretiska studier.

Genom betyg och prov kan kvaliteten mätas – på skolorna i landet, och på den förda skolpolitiken. Krav kan riktas – på enskilda skolor, att identifiera varför resultaten där är sämre (eller bättre). Bra skolor kan dela med sig av lyckade undervisningsidéer till skolor som behöver sådana. På det sättet skapas nu en skola som i ordets bästa mening lär för livet. Man förvånas över att socialdemokraterna är emot detta, samtidigt som man frågar sig vad för slags skola de då, med sina stödpartier, egentligen är för.

Tobias Krantz fick vid sin utnämning till ny högskoleminister frågor om huruvida studiemedlen kommer att höjas eller inte. I den frågan är regeringen inte enig. Däremot borde det, tycker man, vara lätt att enas om att ta bort den så kallade fribeloppsgränsen.

Det skulle ju ge studenterna möjlighet att tjäna extra pengar utan att det kostar något för skattebetalarna, vilket ju en höjning av studiemedlen skulle göra. Att vara fria att arbeta utan att studiemedlen minskar ger ett arbetskraftsutbud som fyller viktiga luckor i till exempel vården, på udda och kanske obekväma tider där timvikarier behöver komplettera de ordinarie anställda. Arbete i stället för bidrag, som uttrycket lyder.

Har du också något att säga?

Skicka in en insändare/debattartikel

Annons
Annons
Annons