Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Elektroniska avfallet har en dyster baksida

Debatt

Nu i dagarna kom en nyhet genom TT om återvinning av elektronik i Sverige. Där framhölls hur duktiga vi är på att lämna in elektroniskt avfall. Det är positivt att vi anstränger oss för att förbättra miljön, men det artikeln talar om mellan raderna är resursslöseri och bristande produktkvalitet. Vårt samhälle har stora problem med de kopiösa mängder prylar som hela tiden omsätts, skriver Joakim Pihlstrand-Trulp (MP).

Annons

Det talas gärna om att metaller återvinns, men ofta mindre om hur. Den som har läst in sig på ämnet eller sett en dokumentär som "Det dolda priset" förstår att mycket av elektronikavfallet skickas till fattiga områden i världen som exempelvis Indien. Avfallet säljs där som begagnade produkter eller som återvinningsmaterial.

Värdefulla metaller som guld, bly och koppar utvinns från skrotet genom att vissa delar tvättas i hälsovådliga kemikalier och separeras, medan andra delar bränns i öppna ugnar där det bildas dioxiner och andra livsfarliga ångor. Arbetarna har förstås ingen skyddsutrustning att tala om eftersom sådant kostar pengar. Det är skillnad mot Sverige där åtgärder för säkerhet och hälsa prioriteras, vilket också gör processen dyrare.

Det är ironiskt att det mesta av elektronikprodukter vi handlar i affärerna också har tillverkats i ungefär samma områden som de skickas tillbaka till för återvinning. Anledningen är att många är fattiga och att produktionen tillåts ske under vidriga förhållanden i ekonomiska frizoner. Det är ingen produktion som vi kan tänka oss att ha på hemmaplan.

Vi har alltså en situation där vi låter andra betala stora kostnader för miljö, hälsa och trygghet för att vi ska kunna köpa prylar billigt. Det vi kan göra som etiskt medvetna konsumenter är att konsumera så lite som möjligt. När det gäller själva produkterna finns inga egentliga alternativ utöver prisbild.

Det verkliga initiativet ligger därför hos makthavarna. Vi behöver regler som tvingar producenter att ta fullt ansvar för det avfall deras produkter orsakar. Det om något skulle ge incitament till kvalitetshöjning. Vi behöver även ekonomiska styrmedel som tar rimlig hänsyn till miljöbelastning och social utsatthet. Det gäller för övrigt hela konsumtionsflödet, och alltså även sådant som mat och kläder.

Joakim Pihlstrand-Trulp

Språkrörskandidat Miljöpartiet de gröna

Har du något att säga?

Skriv en debattartikel.

Skriv artikel
Annons
Annons
Annons