Annons
Annons
Annons

Sverige är ett land som bara har plats för en åsikt i taget

Debatt

Ingenting illustrerar detta bättre än den pågående debatten om Quick-utredningarna. Att justitierådet Göran Lambertz har dristat sig till att göra gällande att det inte finns fog påståendena om en rättsskandal väcker starka aggressioner hos de som kritiserat Quick-utredningen. Även normalt sansade personer utanför den snäva kretsen av kritiker i media angriper Lambertz för att han vågat stå för en avvikande åsikt, skriver Christer van der Kwast.

Quicks försvarare och journalisten Hannes Råstams medhjälpare hänvisar i debatten gärna till att skuldfrågan redan avdömts genom att hovrätten beviljat resning i flera fall och att Quick frikänts. Att detta påstående är vilseledande vet alla som har juridiska insikter och som följt resningsprocessen. Hovrätten har inte avgjort skuldfrågan utan ansett att tingsrätten ska pröva målet igen. Detta har inte skett eftersom åklagaren lagt ned åtalet. Tingsrätten har inte haft annan möjlighet än att formellt frikänna Quick. Det görs också gällande att hovrätten smulat sönder bevisningen vilket skulle vara ett kvitto på att Quick är oskyldig och offer för ett rättsövergrepp. Varför då inte titta närmare på ett av fallen där Quick frikänts. Jag väljer det norska Therese-fallet som särskilt tagits upp i debatten. Utredningen var ett svensk-norskt samarbetsprojekt med medverkan av polis och åklagare från båda länderna.

Den norske riksåklagaren begärde lagföring i Sverige av Quick.

I skälen för beslutet om resning hänvisar hovrätten till att åklagaren ifrågasätter tingsrättens bedömning av bevisningen. Det enda nya som tillkommit är att åklagaren menar att det numera inte går att göra gällande att benrester från en människa återfunnits. Den som läser hovrättens beslut får klart för sig att det starkaste resningsskälet är tveksamheter i alibifrågan. Hovrätten hänvisar i denna del till att åklagaren har intrycket att Quick kan ha arbetat i Grycksbo vid gärningstillfället. Vidare hänvisas till att åklagaren uppgett att det saknas ett förhör med en person som skulle kunna ge upplysningar av intresse och att det hade varit angeläget med ett ingående förhör med denna person. Hovrätten hänvisar också till åklagarens uppfattning att tingsrätten som följd av denna brist inte i tillräcklig grad kunnat pröva bevisvärdet av det som redovisats vid huvudförhandlingen.

Detta är allt som hovrätten ställer mot bevisläget i övrigt i målet.

Den som läser tingsrättens dom undrar säkert hur hovrätten ser på tingsrättens bedömning av den bevisning som knyter Quick till Therese och platsen för hennes försvinnande. Det är denna bevisning som tingsrätten ansett särskilt viktig. Om detta sägs emellertid ingenting i hovrättens beslut. Påståendena om att hovrätten smulat sönder bevisningen har således inte täckning i hovrättens redovisade skäl för resning. Det tråkiga för hovrätten är också att det saknade förhöret finns och visar att den redovisning som förekom i tingsrätten var korrekt och att tingsrättens slutsats har fog för sig. Hovrättens resningsskäl borde vara en väckarklocka för alla som räknat med en trovärdig resningsprocess. Det kan dessutom noteras att en utvärdering av bevisläget i målet har gjorts i Norge sedan Quick frikänts. Resultatet är att man anser att det inte finns anledning att tro att Quick är felaktigt dömd. Någon fortsatt utredning är därför inte aktuell. Kritik framförs också mot den svenska handläggningen av resningsfrågan bland annat därför att Quick inte förhörts ingående om hur han kunnat lämna de speciella uppgifter som fäller honom och att åklagaren i resningsmålet inte gått igenom bevisningen med de norska utredarna och åklagarna, trots att detta uttryckligen begärts från norskt håll.

Avslutningsvis några allmänna reflektioner.

Att åklagarmyndigheten först menar att ansvarsfrågan bör prövas på nytt och därefter, sedan resning beviljats, lägger ned åtalen mot Quick måste rimligen framstå som motsägelsefullt för en bredare allmänhet. Borde inte en domstol avgöra skuldfrågan med alla kort på bordet? De kategoriska uttalandena från ledande politiker och opinionsbildare i media om en rättsskandal har inte sin grund i någon egen kunskap om fakta i Quick- utredningen. Det som varit avgörande tycks i stället vara den bild av utredningen som presenterats av journalisten Hannes Råstam i TV och nu i en bok.

Det är vanligt att journalister och andra torgför åsikter i uppmärksammade brottmål. Det ovanliga och alarmerande i fallet Quick är det totalt kritiklösa sätt på vilket Råstams påståenden tas för goda och de hätska personangrepp som drabbar de som ifrågasätter Råstams sanning. Det finns anledning till besinning.

Christer van der Kwast

Före detta överåklagare

Har du också något att säga?

Skicka in en insändare/debattartikel

Annons
Annons
Annons
Dela
  • +1 Intressant!
Annons
Annons
Annons
Annons
Annons
Annons