Main logo
Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies
Annons

En grund för svenskheten

+
Läs senare

Minns du vad du gjorde på nationaldagen? Den blir ju lätt lite styvmoderligt behandlad, den stackars sjätte juni. Hur officiellt sanktionerad dagen än är känns det ju som att den riktiga nationaldagen infaller på midsommar.

Det är inte för inte som många kallar midsommarfirandet för det svenskaste som finns. Naturen prunkar och ljuset flödar, men viktigare ändå: som högtid betraktad är den tämligen fri från belastningar, måsten och krav. Den balanserar elegant på den delikata gränsen mellan gemenskap och oberoende som brukar betraktas som så normativt svenskt av de som ägnar sig åt att fånga nationalkaraktärer.

Som liberal är det inte utan viss olust som jag närmar mig ord som nationalkaraktär. Det är individer som har karaktärer, inte nationer. De är konstruktioner. Men ibland måste man befatta sig även med sådana. Om inte annat för att de nationalpopulistiska vurmarna organiserar sig politiskt och kastar lystna blickar mot riksdagen genom att säga att vissa svenskar är svenskare än andra.

Här gäller det att se upp. Det finns symboler som lätt kan återerövras från nationalpopulisterna, som svenska flaggan. Men tankekonstruktioner, samhällsdrag och historiska erfarenheter är inte lika enkla att gripa tag i. Det i förstone svenska visar sig ofta vara mindre särskiljande än vad många tror och försöken att ändå göra dem till det är farligare än många anar.

Fast i grund och botten är det kanske inte så hemskt komplicerat, allt detta? Det börjar och slutar ju med människor. Individer som är både unika och ganska lika eftersom alla bor i samma obestridligen demokratiska land. Trots alla våra identitetsfacetterdelar vi den erfarenheten och det är det som gör oss till svenskar. Mot den bakgrunden håller jag med journalisten och författaren Dilsa Demirbag-Sten som i Dagens Nyheter i helgen efterlyste en ny politisk berättelse om Sverige. En vision som mycket bättre kan ta fasta på det som förenar istället för det som skiljer oss åt. De senaste decenniernas fixering vid invandrare och integration av personer med olika etniska, kulturella- eller religiösa drag skapar ett vi och ett dom där det egentligen bara borde finnas ett vi. Det svenska samhället är, trots alla goda intentioner och åtgärder, mer segregerat än någonsin. De som kommer till Sverige i dag möter ett helt annat land än det jag och min familj mötte en vårdag 1976, skriver Dilsa Demirbag-Sten.

I all välmening gör vi i dagens Sverige skillnad på folk och folk utifrån kriterier som inte borde spela någon roll i samhällslivet. Rena privatsaker, skulle man kunna säga. Jobb och bra utbildning är satsningar på framtiden som inte behöver paketeras som integration när den riktar sig till vissa människor.

På midsommar finns det inte något rätt eller fel firande. Alla får göra som man vill och känna gemenskap utan tvång och åthävor. Se där en bra grund att bygga en inkluderande svenskhet på.

Har du också något att säga?

Skicka in en insändare/debattartikel

Annons
Annons
Annons