Main logo
Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies
Annons

Ett år i riksdagen

+
Läs senare
/

Till och med talmannen såg lidande ut, kved jag på bloggen. Det var i november i fjol och den allmänpolitiska debatten i kammaren var i full gång. Här var min chans att som ny ledamot debutera i talarstolen, dessutom profilera mig i ett ämne som jag fick välja helt själv! Och vad händer?

Jag stakar mig, tappar tråden, snubblar på orden, kort sagt misslyckas ganska rejält med mitt jungfrutal om varför det över 60 år gamla fotoförbudet i våra domstolar bör avskaffas så att medialt uppmärksammade rättegångar kan sändas i teve. Eller kan någon förklara logiken med att bara de åhörare som har stått först i kön för att få plats i rättssalen ska kunna följa rättegångsförhandlingarna samtidigt som lagstiftningen starkt betonar att öppenhet och insyn ska gälla?  

Jag vet fortfarande inte vad som gjorde mig så nervös första gången jag äntrade talarstolen för snart ett år sedan. Jag har talat inför Sundsvalls kammarkör och 14 000 åhörare i Globen utan att darra på rösten, ändå svek den mig när jag skulle lägga ut texten för några tiotal kolleger i riksdagens plenisal. Förklaringen kan bara vara den märkvärdiga, för inte säga högtidliga upplevelse som det är att som en av riksdagens 349 ledamöter för första gången på allvar inse att man ingår i landets högsta politiska församling.  

När jag skriver detta är det den fjärde september och riksdagens återsamling dröjer ännu ett par veckor. Inte mig emot, jag har en ljuvlig stund hemma på balkongen efter att ha ägnat söndagsförmiddagen åt att undervisa unga politiska begåvningar om lagstiftningsprocessen och vilket politiska inflytandet man som riksdagsledamot i praktiken har.

Efter mina två terminer som ledamot är jag den första att ställa mig själv mot väggen och avkräva besked: Var det värt att lämna den hyfsat fria opinionsbildande rollen som åsiktsmaskin på en av landets största morgontidningar för att traska patrull med Moderaterna? Man kan diskutera vem som har mest makt och störst möjlighet att påverka. De politiska kommentatorerna som matar oss med sina analyser eller politikerna som fått väljarnas mandat att agera beslutsfattare?

Tro mig, den plattform som en plats i riksdagen innebär går att använda på ett sätt som ger långt större inflytande på den politiska verkligheten än aldrig så många år som ledarskribent. Men det förutsätter förstås att man själv tar uppdraget på allvar och inte drar sig för att lägga sin näsa i blöt vid alla upptänkliga tillfällen. Det vågar jag också påstå att jag har gjort. Och jag nekar inte till att det känns härligt att som borgerligt sinnad person få vara med och utforma svensk politik i en tid då den socialdemokratiska hegemonin äntligen är bruten. I bästa fall för åtskilliga år framöver.

Om jag ska skryta lite kan jag avslöja att jag redan under mitt första år som riksdagsledamot har fått ett telefonsamtal från statsministerns kansli. Min synpunkt efterfrågades innan den mäktiga Statsrådsberedningen skulle sätta ner foten i ett lagstiftningsärende av det opinionskänsligare slaget. Något som aldrig var i närheten att hända under mina tio år som ledarskribent i SvD. Tolka det gärna som en bekräftelse på att jag som ledamot av den moderata riksdagsgruppen har fått mer inflytande och makt!

Har du också något att säga?

Skriv en insändare eller debattartikel.

Skriv artikel
Annons
Annons
Annons