Main logo
Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies och personuppgifter
Annons

Drömmen om ett fast jobb känns långt borta

+
Läs senare
Insändare

Jag som har undersköterskeutbildning jobbar då och då inom vården när någon ordinarie är sjuk eller ledig. 

Men drömmen om ett fast jobb känns ändå långt borta. Min make som inte har någon utbildning och dessutom inget jobb utan stämplar. Hans framtid ser mörk ut. Att vi dessutom inte klarar oss varje månad utan måste ha hjälp från kommunen känns en nu tyngre. Drömmen om ett fast jobb för oss båda ser mörk ut och man undrar hur man ska hitta ut i ljuset igen och börja leva som människor. Att leva på existensminimum är ett mörker för oss båda, dessutom när man har tre barn att mätta.

Det känns som om man inte är värld något utan man känner bara skam över att inte kunna försörja sig själv och barnen. När man i dag går till kommunen för att få ekonomisk hjälp så måste man redovisa allt, har man fått in en extra hundralapp så dras det av och det spelar ingen roll om det är pengar som man fått av någon släkting eller vän i födelsedags present. Alla inkomster ska dras bort. Vi som lever på existensminimum kan inte idag unna oss något extra, som att resa bort under sommaren är omöjligt då inte pengarna räcker.

Vi som lever på existensminimum måste jobba när andra är lediga. När ska vi kunna åka på semester med våra barn eller bara åka iväg en helg under sommaren när barnen är lediga?

Nej drömmen om ett fast jobb kommer alltid att finnas där, frågan är bara när drömmen blir sann? Att få ett fast jobb och kunna fylla kylen och frysen med mat och att kunna handla kläder åt sina barn utan att behöva räkna pengarna varje månad är något som känns långt borta. Rädslan för att inte kunna handla tillräkligt med mat känns skrämmande, att behöva vänta med räkningar för att överleva det är något som vi kampas med månad efter månad.

Att höra människor klaga över att de bara har fyra tusen i plånboken efter att allt är betalt och maten är inhandlad är frustrerande att höra. Att det ska behöva vara så här i ett land som Sverige är fruktansvärt. Man lever på hoppet men vad händer när hoppet är borta? Alla har drömmar även vi men drömmen som vi har är långt borta, vi kan bara hoppas att detta mörker tar slut och att vi en vacker dag kan börja leva som människor igen utan att ha den där oron och skammen över sig dag efter dag.

Drömmen om jobb

Har du också något att säga?

Skicka in en insändare/debattartikel

Annons
Annons
Annons