Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Elektronikavfallets baksidor

Insändare

Annons

n I dagarna kom en nyhet från TT som handlade om återvinning av elektronik i Sverige.

Där framhölls hur duktiga vi är på att lämna in elektroniskt avfall. Det är positivt att vi anstränger oss för att förbättra miljön, men det artikeln talar om mellan raderna är resursslöseri och bristande produktkvalitet.

Det talas gärna om att metaller återvinns, men mindre om hur. Den som har läst in sig på ämnet förstår att mycket av elektronikavfallet skickas till fattiga områden i världen som exempelvis Indien.

Värdefulla metaller som guld, bly och koppar utvinns från skrotet genom att vissa delar tvättas i hälsovådliga kemikalier och separeras, medan andra delar bränns i öppna ugnar där det bildas dioxiner och andra livsfarliga ångor. Arbetarna har förstås ingen skyddsutrustning att tala om eftersom sådant kostar pengar.

Det mesta av de elektronikprodukter vi handlar i affärerna har tillverkats i ungefär samma områden som de skickas tillbaka till för återvinning. Anledningen är att många är fattiga och att produktionen tillåts under vidriga förhållanden i ekonomiska frizoner.

Vi har alltså en situation där vi låter andra betala stora kostnader för miljö, hälsa och trygghet, för att vi ska kunna köpa prylar billigt. Det vi kan göra som etiskt medvetna konsumenter är att konsumera så lite som möjligt. När det gäller själva produkterna så finns inga egentliga alternativ.

Det verkliga initiativet ligger därför hos makthavarna. Vi behöver regler som tvingar producenter att ta fullt ansvar för det avfall deras produkter orsakar. Det om något skulle ge incitament till kvalitetshöjning. Vi behöver även ekonomiska styrmedel som tar rimlig hänsyn till miljöbelastning och social utsatthet.

Joakim Pihlstrand-Trulp,

språkrörskandidat,

Miljöpartiet de gröna

Har du något att säga?

Skriv en insändare

Skriv artikel
Annons
Annons
Annons