Main logo
Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies och personuppgifter
Annons

I dag laddade jag ned kaloriappen trots att jag är underviktig

+
Läs senare
/
Insändare

Jag kanske skriver det här för att få bekräftelse. Eller så skriver jag det som ett rop på hjälp. Jag är lite osäker, det enda jag vet just nu är att jag är arg. Så arg på att det finns fler än jag som känner så här och värre.

Jag vet inte hur eller när det började. Kanske var det första gången då jag kände på min enda bilring på magen och mådde dåligt, eller så var det första gången jag skippade tacobrödet till tacosen. Eller så var det när jag låg och grät i två timmar av ångest efter att ha ätit en knäckemacka med ett ägg.

Jag är tjugoett år och har diagnosen anorexia. Jag valde anorexian efter att jag försökt spy upp maten tre gånger men inte lyckats. Jag har sökt hjälp överallt och hittills är en kurator den enda jag fått återkomma till. Remissen som läkaren skickade till psykiatrin här i Jönköping i början av oktober är ännu inte öppnad. Med det menar jag att de inte ens kollat på den. Då ställer jag mig den fasansfulla frågan: ”Om jag inte haft mina vänner och familj, hade jag suttit ensam och svält då? Har jag levat idag?”.

När jag flyttade till Jönköping var då det var som värst. Jag hade inte längre tid att gå en mil om dagen och skolböckerna vägde för mycket i ryggsäcken för att jag skulle orka detta. Istället för att träna bort mina tomater och salladsblad så valde jag att inte äta dem. När jag var längst ned i botten var jag tvungen och ta vilopauser i trappan på skolbiblioteket och att säga ”va?” när jag inte hörde vad någon sa var uteslutet. För jag orkade inte. Jag satt ofta kvar i skolan för att jag inte skulle äta när jag kom hem. Jag svalt varje dag. Jag ville vara fin. ”Jag är så jävla ful, äcklig och tjock” säger mina tankar. Eller ”dumma Sara” som jag och mamma valt att kalla henne.

I dag vill jag bli frisk. Jag vill kunna hoppa och studsa och vara den jag alltid annars är, glad.

I förrgår fick jag en panikattack som har varat nu i tre dagar och i dag fick det vara droppen. Jag orkar inte längre, jag behöver hjälp. Jag klarar inte av denna sjukdom ensam. Är du förkyld får du nässprej och kanske Alvedon av läkaren och jag fick ingenting. Jag tog själv kontakt med kurator och har ringt alla du kan tänka dig, verkligen alla. Men jag får ingen hjälp. Jag är så rädd för att äta för mycket. Jag är så rädd för att bli hungrig. Jag är så rädd för att dö. Jag är så rädd för att den här ångesten jag känner i dag ska döda mig.

I dag var toaletten nära igen, men eftersom jag ska klara det här så valde jag att gå till bussen istället. På vägen till bussen letade jag efter buskar för att spy vid men bussen hann före.

I dag vill jag att alla som lider av denna sjukdom eller ja, vilken sjukdom som helst, ska få den hjälp de behöver. I dag orkar jag inte längre, för i dag vill jag leva. I dag berättar jag det här för att ni ska lägga märke till om jag äter sallad och dricker en cola zero till lunch, för att jag inte vill äta kolhydrater. I dag laddade jag ned kaloriappen för att starta min viktnedgång på nytt, trots att jag fortfarande är underviktig. Min kurator bad mig ta bort den när vi samtalade på telefon i morse. Hon övertalade mig att ta bort den genom att få mig att förstå att jag inte haft mens på över ett år och så länge min kropp inte orkar vara kvinna (det vill säga så länge jag inte fått min mens tillbaka) så väger jag inte normalt. Jag tog bort appen.

I dag skriver jag det här kanske för bekräftelse. Eller så skriver jag det som ett rop på hjälp. Jag är lite osäker, det enda jag vet nu är att jag är så jävla förbannad för att jag är tvungen att gå så här långt.

Sara Hallgren

Har du också något att säga?

Skicka in en insändare/debattartikel

Annons
Annons
Annons