Main logo
Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies och personuppgifter
Annons

Konstant stressnivå i kroppen

+
Läs senare
Insändare

Jag ser en artikel och blir förbryllad över att denna utveckling fortfarande inte kommit längre. Här pratar vi om pappor som ska vara mer delaktig och ta ut mer föräldrapenning, VAB-dagar, och det ska bli mer jämnt fördelat. Absolut vi lever på 2014 nu och jämställdhet är något vi ska förespråka.

Men vi mammor som inte har någon pappa som är delaktig, som inte kan hoppa in när det behövs eller ta barnen när de är sjuka eller då barnomsorgen inte finns. Vart hamnar vi i allt? Jag läser denna artikel och säger att det är banne mig på tiden att detta problem lyfts upp att inse vilken utsatt grupp vi är i samhället.

Jag är en mamma till två barn som jag har på heltid, fram till i december har jag i fem års tid hankat mig fram i sjukhuset korridorer som timavlönad och en dygnet runt-förskola som kanske kunde erbjuda plats för just den dagen eller arbetspasset. Vart ledde det? En konstant stressnivå i kroppen att kunna försörja mina två barn, stressen över att vara tillgänglig på arbetsmarknaden, få räkningarna att gå ihop och samtidigt finnas där för mina barn. Frågan man alltid får från folk: Är du ensam med dina barn? Och de där ögonen som ser ner på än lite som om man vore lägre klassad för det.

Svaret som samhället lägger på en är lite att du har dig själv att skylla som satt dig i den där situationen. Var kommer jämställdheten in här? Är vi alla lika värda? Förtjänar alla att ha det lika bra? Politikerna bör verkligen göra sitt nu och inse att vi finns.

Kämpande Mamma

Har du också något att säga?

Skicka in en insändare/debattartikel

Annons
Annons
Annons