Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Livet är inte alltid som det ser ut på ytan – är det så svårt att förstå?

Annons

Jag sitter i ett litet rum med ett skrivbord och ett runt bord med en liten duk i mitten och några stolar. Framför mig sitter min nya kurator på BUP (barn- och ungdomspsykiatriska avdelningen på sjukhuset). Jag sökte hjälp för ett halvår sedan och nu är jag äntligen här. Jag har egentligen redan kommit ur det jag från början sökte hjälp för, men bearbetning är ju alltid bra och det är andra saker som hänt i livet, tänker jag. Kuratorn avbryter mig alltid när jag precis håller på att komma till huvudsaken i min berättelse och det är uppenbart att hon inte riktigt fattar vad jag menar. Hon tycker inte att jag behöver det där, hon menar att jag har ju en bra fritid, jag trivs i skolan, på dansskolan och i kyrkan som jag är mycket i. Så mitt liv verkar ju vara ganska bra ändå? Men om du bara skulle ha lyssnat så skulle jag ha kunnat berätta för dig att livet inte alltid är som det ser ut. Det borde ju du om någon veta.

■■ Följ ST Debatt på Facebook

Jag blev enormt tung hela den veckan på grund av det mötet och många lärare och andra i min närhet märkte det. Jag som annars alltid är glad och social med bra hållning från mina dansträningar sjönk ihop som en säck. Mina mungipor åkte ner och hela min varelse uttryckte att något hänt. Jag som alltid brukar vara positiv genom allt. Några dagar senare berättade jag för min mentor vad som har hänt och lite snabbt hur livet är. Vi pratade i kanske fem-tio minuter och det var som att allt lättade. Tänk att det ibland bara behövs lite empati och en kram.

Många har en värdegrund om att barn och unga är framtiden. Varför prioriteras inte vi då? Varför måste man vänta flera månader innan man får hjälp?

Jag fattar inte varför psykvården inte fungerar bättre än vad den gör. Bara det att det tog cirka sex månader för mig att få börja i samtalsterapi är ju en skandal. Med mer och mer psykisk ohälsa, speciellt bland unga, så fattar jag inte varför det inte läggs mer resurser på BUP. Många har en värdegrund om att barn och unga är framtiden. Varför prioriteras inte vi då? Varför måste man vänta flera månader innan man får hjälp?

Socialdemokraterna som har fått bilda regering och vann överlägset i landstingsvalet säger själva på sin hemsida att de vill: ”kunna möta unga som mår dåligt i ett tidigt skede så att de kan få hjälp snabbt”. Ja, men då fattar jag inte vad som är problemet, varför försöker de inte rusta upp sjukvården? Jag tror på att samhället, och i det här fallet sjukvården, kan bli en bättre plats bara vi jobbar för det. Så det är nog dags att vi ställer oss frågan: Vart är vi på väg? Om vi agerar efter om svaret på frågan är ett svar som vi vill ha så tror jag att vi tillsammans kan få en bättre framtid. Simma lugnt.

En tjej som alla andra, typ

Läs även:

Personer som lider av psykisk ohälsa kämpar i det tysta – hur länge orkar man?

Varför ska all psykvård ske på förmiddagen?

Känslan av att aldrig räcka till – en inblick i hemtjänstpersonalens vardag

Har du något att säga?

Skriv en insändare

Skriv artikel
Annons
Annons
Annons