Main logo
Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies och personuppgifter
Annons

Nykter och glad att jag lever

+
Läs senare
Insändare

Läste er artikel om en person som blivit inlåst i arresten efter att han avvikit från ett behandlingshem. Där fick jag svar på en fråga som jag funderat på i sju års tid.

Efter flera års missbruk och när jag själv hade gett upp hoppet om livet fick min mamma igenom ett LVM, lagen om vård för missbrukare, för mig.

Polisen kom och hämtade mig i min lägenhet efter flera veckors drickande. Jag hade slutat för stunden men var långt ifrån nykter.

De kom på eftermiddagen och sa att jag skulle till sjukhuset för provtagning. Men eftersom jag har sjukhusskräck och förstod att de skulle låsa in mig skrek jag i panik att de fick slänga mig i en cell i stället.

De tog mig på orden och jag fick sitta i en arrest utan toalett från kvällen till förmiddagen dagen därpå. Under den tiden fick jag panikångest och bad att de skulle skjutsa mig till sjukhuset. Det svar jag fick efter mycket bankande på dörren var att jag inte kunde vara speciellt sjuk så som jag orkade leva om.

Jag fick även använda golvet som toalett.

Hjärnan började så smått att klarna och då kom ångesten över mina barn.

Fick prata med en vakt på morgonsidan. Jag frågade om de hade kontaktat barnens far.

Det hade de gjort sa de, men jag fick senare veta av barnens pappa att han ingenting visste förrän flera dagar senare.

Det var en fruktansvärd natt och jag har undrat många gånger om de verkligen hade rätt att låsa in mig i en cell i så många timmar. Utan toalett, med abstinens och en fruktansvärd panikångest.

Jag blev behandlad som ett avskum, både då och på resan till LVM-hemmet.

Jag fick varken vatten eller något annat under den tre timmar långa bilfärden till LVM-hemmet. De kastade åt mig en spypåse.

Efter halva resan skulle de byta personal, då fick jag sitta i en ny cell en timme, men där fick jag i alla fall vatten för vid det laget var jag så dålig att jag knappt kunde stå på benen.

När jag frågade vart vi skulle fick jag inget svar. När jag frågade om de inte kunde gå upp i min lägenhet och hämta lite kläder åt mig fick jag bara veta att dit jag skulle behövdes inga kläder.

Vad poliserna glömde var att jag var en mamma och en människa precis som de. En människa med en sjukdom men med känslor.

Men jag är glad för det jag fick ändå, varenda minut, för det gav mig livet tillbaka. Jag har varit nykter sedan den dagen. Och jag tycker att socialtjänsten får ta många hårda ord ibland, Men jag skulle vilja tacka dem för har inte socialtjänsten funnits med sin hjälp, ja då har mina barn varit utan mamma.

Och jag själv kommer inte att tveka om jag en dag skulle behöva hjälp till mina barn.

Allt kanske inte blir rätt ibland, men jag tror att människorna på socialtjänsten ändå gör sitt bästa för att hjälpa.

Så jag tackar för att jag lever, och jag tackar för att jag fått svar på min fråga.

Eva

Har du också något att säga?

Skicka in en insändare/debattartikel

Annons
Annons
Annons