Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Ser sällan flickor med krigsleksaker och pojkar med dockor – föräldrar måste bidra till ett mer jämställt samhälle

/
  • Endast ett fåtal gånger har jag mött en ung pojke med en docka i handen eller en ung flicka med
Insändare

Annons

Som barn märkte jag att pojkar ofta fick tillsägelser när de betett sig olämpligt, medan flickorna kom undan.

En annan skillnad var också det här med beröm och komplimanger. Flickor kunde ofta få beröm för deras nya frisyr eller sin nya klänning medan man istället gav beröm till pojkar för deras prestationer.

Det var också olika tonlägen beroende på vilka man pratade med. Flickorna hade pedagogerna ofta en rätt mjuk ton emot medan samtal med pojkar var i ett litet hårdare tonläge.

Läs även: Vad lär vissa föräldrar sina barn för värderingar i dag?

Jag uppfattade det också som att miljön på förskolorna var mer uppdelat, man hade enskilda rum för pojkar och flickor då man ansåg att flickor hade vissa intressen och pojkarna andra.

Pedagogerna delade alltså in barnen utifrån hur de själva ansåg att saker skulle se ut och vara och inte individuellt efter vad barnen själva ville.

Vi hade bland annat "dockrum" för flickor och "kuddrum" för pojkarna. Man placerades också efter kön, det innebar att barnen skulle vara placerade med en flicka emellan varje pojke då man ansåg att flickorna hade en lugnande effekt på pojkarna.

Läs även: Vi måste stå upp för allas rätt till sin egen kropp

När jag idag passerar barn i olika åldrar, på gator och torg, möts jag ofta av högljudda pojkar och tystlåtna flickor. Ofta är också flickorna mer välklädda än pojkarna.

Jag spelar ibland basket och fotboll och där ser jag ofta unga pojkar men aldrig unga flickor.

Det är endast ett fåtal gånger, räknat på en hand, jag mött en ung pojke med en docka i handen eller en ung flicka med krigsleksaker.

■■ Följ ST Debatt på Facebook.

Det omvända, däremot, möter jag så ofta i min vardag, att det får mig att tänka och tro att det inte enbart har med barnets eget intresse att göra, utan att det faktiskt råder en ojämställdhet även för de unga barn som växer upp idag.

Detta väcker tankar hos mig om att det kanske inte bara är dagis/förskolor som behöver utvecklas utan också synen hos de föräldrar som växt upp i en äldre version av jämställdhet.

Sandra

Har du något att säga?

Skriv en insändare

Skriv artikel
Annons
Annons
Annons