Main logo
Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Sjuksköterska: Jag skulle inte vilja att mitt sjuka barn vårdades av slutkörd personal

Annons

Nu tror jag, Nina Fållbäck Svensson, att det är dags för en realitycheck. I våras fick jag ett flådigt svar på min insändare som i stort gick ut på färre helgpass och kompetenstrappor för personalen för att på så sätt motivera och behålla sin personal.

■■ Följ ST Debatt på Facebook

Jag vet knappt var jag ska börja. Jag har haft fördelen att se in i diverse delar av barnsjukvården här i Sundsvall under hösten och se den fantastiska personalen göra sitt yttersta varje dag för att barn och hela familjer ska få bästa tänkbara vård. Jag upplever också en konstant personalbrist som blir pinsamt tydlig för alla. Folk blir sjuka, och även personalens barn blir sjuka. För en personalgrupp som redan är tajt och som på sina ställen är helt beroende av bemanningssjuksköterskor för att få verksamheten att gå runt undrar jag hur tankarna går? Är det rimligt att behöva ha ont i magen för att man inte vill jobba ett åttonde pass på raken? Eller att ha ångest över att behöva meddela vab?

Patient- och personalsäkerheten ter sig allmänt ha fått ett törn av ledningens och politikernas tillkortakommanden.

Det talas så vackert också om nyrekryteringar. Den mesta forskningen tyder på att det kommer fortsätta vara brist på sjuksköterskor i flera decennier till och att de flesta nyutexaminerade sjuksköterskorna funderar på, eller faktiskt byter jobb inom ett år. Vi pratar om enorma kostnader även här för nyrekrytering, inskolning och eventuellt då sedan att börja om från början då arbetsbelastningen är för hög. Och den viktigaste frågan: vem ska egentligen rekryteras? Det är ju inte som att det hittills gått strålande att få folk att söka de tjänster som varit ute?

Ni i ledningen pratar om transparens, men jag tycker det är svårt att se. Det är för lite som görs, och det går för långsamt. Jag tycker vanligtvis om mitt jobb, men just nu känns det ganska tröstlöst. Moralen är körd i botten och att det inte tas på allvar skrämmer mig.

Mentorskap, handledning och allmän teamkänsla - är det någonting som diskuteras på högre ort? Eller förväntar man sig att bara vänta ut och konstant byta ut?

Ser jag det ur ett föräldraperspektiv skulle jag inte vilja att mitt sjuka barn vårdades av någon som redan jobbat 60 timmar under veckan; dag, kväll och natt kombinerat. Patient- och personalsäkerheten ter sig allmänt ha fått ett törn av ledningens och politikernas tillkortakommanden att skapa en adekvat fungerande arbetsmiljö för vårdpersonalen på Sundsvalls sjukhus, åtminstone på barnkliniken.

Jag önskar ett svar och en förklaring för hur ni planerar att skapa en mer hållbar arbetsplats och behålla den kompetens som finns hos personalen. På riktigt den här gången.

Less sjuksköterska

Läs också:

Länsverksamhetschefer: Vi har förtroende för Nina Fållbäck Svensson – det borde fler säga

Helt fel hantering av sjukhusfrågan – hur kan det ha gått till?

Landstinget har fantastisk personal

Har du något att säga?

Skriv en insändare

Skriv artikel
Annons
Annons
Annons