Main logo
Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies och personuppgifter
Annons

Storverket har blivit en gravsten

+
Läs senare
/
Insändare

I filmen ”Vem älskar Yngve Frej”, hittar skomakare Gustavsson på att det finns ett fornminne i byn. Fornminnet består av en gammal husgrund. På det sättet får man folk att stanna till för att titta på fornminnet. Gustavsson fantiserar också ihop en historia kring minnet som han kan berätta för besökarna, och alla är nöjda. Dessutom köper de gamla saker av byborna, suvenirer att ta med sig hem.

Om inte Gustavsson hade trott på idén om fornminnet hade det aldrig fungerat. Men när han trodde på den, och dessutom kunde berätta en fantastisk historia kring det hela, så köpte också besökarna det. Klart att det är ett fornminne.

Hela historien är egentligen läran om turism i ett miniformat. Presentera något som fantastiskt och värdefullt, så blir det också det för besökande. Det som krävs är att man själv är övertygande. Formeln är enkel. Presentera något som en raritet, och den som tittar kommer att se på det som just en sådan. Säg att något är ett storverk, så betraktas det också så.

Men det fungerar också tvärt om. Presentera något som skräp och folk kommer att tycka det.

I Timrå har man ett storverk, en raritet, ett konstverk av en mästare. Till formen är det ett stort Y för att hedra länet. Det är gigantiskt stort. 30 meter högt, väger 700 ton, och bara färgen väger tre ton. Det är gjort av en av världens mest berömda konstnärer i vår tid. Det är inget påhittat fornminne. Det finns och är verkligt.

För kommunen och länet skulle det kunna vara en marknadsföringssuccé i turism. Det skulle kunna locka till sig hundratusentals besökare varje år, och vara omskrivet och förevisat i media och turistböcker över hela världen. Tyvärr så är det inte på det viset.

En orsak är att man inte ens marknadsför sitt konstverk. En annan att man inte alls är stolt över det. Man tycker tvärt om att det är skräp. Sen förvånas man över att ingen tycks uppskatta verket, när det trots allt är gjort av en känd konstnär.

Det har förvånat mig storligen att man låter en sådan tillgång, ett sådant storverk, bara stå där som en gravsten, som ett monument över dumhet och litenhet. Att man inte förstår och inser vilken tillgång man har.

Men kanske är det som man säger: Man kan inte bli profet i sin egen stad. Hade det varit ett konstverk av Picasso, så hade man säkert förstått värdet och inte betraktat det som skrot och skräp. Men det är ändå anmärkningsvärt att man inte ser vilka möjligheter konstverket ger, och om man realiserar dessa möjligheter, vilka fantastiska effekter det skulle få.

I hela världen, men framför allt i Frankrike och Italien, är Bengt Lindström enormt stor, känd och erkänd. Det bor en hel del människor i världen och i dessa båda länder. Om de får veta att i Timrå finns ett gigantiskt konstverk av denne ikon inom konstvärlden, så kommer de med all säkerhet att åka hit istället för till Jokkmokk. För vem vill inte se ett konstverk på 700 ton, 30 meter högt och med tre ton färg, av en av världens mest berömda, eftertraktade och omtalade konstnärer.

Jan Peder Forsberg, kulturarbetare

Har du också något att säga?

Skicka in en insändare/debattartikel

Annons
Annons
Annons