Main logo
Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies och personuppgifter
Annons

C - lagom gröna lagom grå

+
Läs senare
Ledare

Den vanligaste anklagelsen mot C sedan Annie Lööf tog över ordförandeskapet för snart tre år sedan är att partiet skulle vara nyliberalt. Tankarna om en förändring av äktenskapsinstitutionen, en på sikt fri invandring och avskaffning av arvslotten belastar fortsatt Alliansens gröna röst. Att belackarna inte hyser någon större kärlek till liberalismen och dess schatteringar, särskilt dess bärande ny-epitet, är som väntat. Värre är att de har fel i sak. Möjligen har de drabbats av total amnesi – eller ja, de har åtminstone dåligt minne.

För de som kallar C nyliberalt kan Europaparlamentsvalet bjuda värdefull insikt. C:s förhållande till Europasamarbetet är nämligen en mycket långdragen och ångestladdad förlovning. Olof Johanssons mantra om alliansfrihet ekar fortfarande – men polygami är alltjämt förbjudet. Vi som minns bättre har svårt att radera bilden av partiets valaffisch inför folkomröstningen 1994: "Ja till Europa – Nja till EU".  I det kort därefter följande valet till Europaparlamentet tog Hans "Kryssa Hasse – Pålitlig EU-kritiker" Lindqvist plats vid sidan av den något mer optimistiske Karl-Erik Olsson.

Sådant är C:s förhållande till EU: Fullt av reservationer och brasklappar, då och då färglagt med lite gammal bondeförbundsprotektionism. "EU ska jaga utsläpp, men låta oss jaga varg", som Annie Lööf formulerat det. Av valmaterialet att döma försöker man dessutom få väljarna att tro att valet är ett om eurons införande. Nej, C är inget nyliberalt parti. Däremot är man nya som liberaler. Det märks. Uppfattningen att gräsrötterna ryckts upp av extremister från Stureplan är grovt överdriven. Valfritt fullmäktigesammanträde bevisar att Gunnar Hedlund-centern fortsatt drar näring.

Sedan Lena Ek utsågs till miljöminister 2011 har Kent Johansson svarat för C:s mandat i den liberala Alde-gruppen vid Europaparlamentet. Den lika eftertänksamme som anonyme folkhögskoleläraren utmanas av Kristina Yngwe, kampanjande under parollen: "Kryssa en bonde till Bryssel", och hjärnan bakom partiets nydaning, Fredrick Federley. Den sistnämnda är partiets mest färgstarka kandidat, medan Johansson vinner av erfarenhet och intern ställning.

Väl på plats i Bryssel är centerföreträdare som centerföreträdare är bäst: Präktiga och pålitliga – lagom gröna och lagom grå. Visst fungerar denna framtoning bättre i kommunvalet, men även denna gång lär C:s mobiliseringsförmåga räcka till Bryssel.

Särskilt mycket av det EU-skeptiska anslaget lär knappast överleva in i nästa mandatperiod. Det vi ser nu från partiledningen är skuggspel för smygkonservativa landsbygdsväljare. Överlever gör förhoppningsvis i stället den gångna mandatperiodens gedigna engagemang för skog och miljö. Detta behövs fortsatt i Bryssel.

Gabriel Ehrling

Ledarskribent på Dalarnas Tidningar (liberal).

Har du också något att säga?

Skicka in en insändare/debattartikel

Annons
Annons
Annons