Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Demonstrationernas land

Annons
När jag skriver det här demonstreras det i Frankrike. När ni ögnar igenom de här raderna demonstreras det i Frankrike. Om ni läser den här krönikan om ett år eller om femtio år kan ni vara säkra på en sak; det demonstreras i Frankrike. Anledningarna må variera, men det kommer alltid att arrangeras demonstrationer, strejker och blockader i revolutionens förlovade land, la Republique Française. Så varför använder svenska politiker demonstrationerna som pågår just nu som ett mått på folkopinion?
Den officiella orsaken till demonstrationerna och strejkerna som pågår just nu (april 2006) är premiärminister Dominique de Villepins förslag om att personer under 26 år ska undantas från Frankrikes arbetsrättslagstiftning och lättare kunna friställas under de första två åren hos en arbetsgivare. Motivet är att arbetsgivare, genom att slippa följa den benhårda lagstiftningen, får ett incitament att anställa unga människor och att dessa lättare får in en fot på arbetsmarknaden. Centerns Maud Olofsson har sagt sig vara positiv till att införa något liknande här i Sverige, vilket fått det (s)tyrande partiet att gå i taket. Ungdomsförbundet SSU har reagerat särskilt starkt. Efter att ha brottats med sina åsikter ett tag skrev ordföranden Anna Sjödin en debattartikel i Svenska Dagbladet måndagen 3 april. Sjödins sätt att tackla frågan var att använda storleken på demonstrationerna som argument för hur fel denna förändrade lagstiftning är.
Om Anna Sjödin någon gång varit i Frankrike låter jag vara osagt, men hennes debattartikel tyder på att hon inte kan mycket om fransk kultur och politik. När jag bodde i senapsstaden Dijon lärde jag mig att orden grève (strejk) och manifestation (demonstration) är del av den dagliga vokabulären. Fransmän strejkar och demonstrerar ofta och gärna, och i princip för vad som helst. Det hände mer än en gång att lokalbussen i Dijon stannade, chauffören klev av och förklarade att det var strejk. Stadskärnan var ofta blockerad av böndernas grönsakskärror. Tågen var inställda med jämna mellanrum och restaurangen på skolan blockerades av studenter. Om det sedan handlade om protester mot nya lagar eller krav på färskare baguetter spelade mindre roll. \"Vårt land uppstod via revolutionen 1789 och vårt land är byggt på uppror\", förklarade en lärare för mig. Kalla det arv, kalla det politiskt engagemang. En fransk student som inte ockuperat ett kårhus är ingen riktig student och en fransk fackföreningsledare strejkar först och förhandlar sen. Sakfrågan kommer ofta i andra hand.
Jag träffade för övrigt en grupp franska studenter på en konferens förra veckan. Ingen av dem hade speciellt bestämda åsikter om regeringens förslag, men de skulle ändå hem och demonstrera. Det var inte tal om annat. \"Det är ju det vi är bäst på\", sa en av dem, höll upp en näve i luften och sa ordet \"solidarité\" med ironi i rösten. \"Men jag hoppas på regn\", sa en annan, \"för om det blir dåligt väder ställs demonstrationen in\". Någon måtta får det ju vara på engagemanget.

Mer läsning

Annons